torsdag, november 30, 2006

Isnöad


Joanna Newsom har trollbundit mig med sitt smått magiska nya album Ys den sista tiden. Kan mycket väl vara årets bästa, definitivt vackraste album. Lockar fram känslor man inte trodde fanns, positiva känslor...

onsdag, november 29, 2006

When You Were Young

Nu ska jag dricka en öl och lyssna på...













...en stund så kanske jag kan bli på lite humör igen, hör av mig sedan...

Det är tur vi har Aftonbladet

Efter klimatupproret (ni vet, "byt till lågenergilampor så räddar ni Jorden till era barnbarn") är det nu dags för nästa drive på Aftonbladet, det självförhärligande världssamvetets röst i mediaslasken. Denna gång har fokus flyttats till den nya företeelsen mobbning, då Aftonbladets alerta och kunniga journalister precis har fått nys om att tusentals barn mår dåligt på grund av sina skolkamraters bristande förmåga att bete sig som folk (själv brukar jag alltid rekommendera ett rejält kok stryk åt dessa ouppfostrade småglin, men av någon bisarr anledning är barnaga förbjudet enligt svensk lag, nej, här ska man ha förståååelse för mobbaren, för den jävla DAMP-ungen har det säkert jättejobbigt hemma och bla bla bla)...

Och som vanligt rasar svenska folket när de får kännedom om dessa "nyheter" och kräver hårdare tag. Och kan på så sätt döva sitt dåliga samvete över att de inget gjorde när de själva var kids och stillatigande såg på medan Gunillas mössa fylldes med snögrus och Åke spolades i toaletten. Nu förvånas de istället över barnens grymheter och upprörs över lärare och skolledningar som inget gör.Medan de själva tittar åt andra hållet när en man sparkas ned på gatan av ett gäng rohypnolmonster eller slår dövörat till när de hör grannfrun misshandlas av sin man....

Svenska folket rasar över den mobbning som pågår i skolan. Vilket skämt. Istället borde de skämmas över att inte ha lärt sina barn något som kallas för civilkurage. Men det är kanske inte så lätt när man själv inte har någon...

måndag, november 27, 2006

Skitungar

Jag satt på pendeln imorse. Vad som skulle ha blivit en transportsträcka mellan hem och arbete, ett substitut till en varm säng, blev en resa med blå tåget. I Anneberg klev nämligen en hel skolklass på. Glada, sprattlande och skrikande ungar. Lärare med inåtvända leenden som liksom visar hur fina människor de är som vill jobba med barn. Efter en stund förstod jag varför: moggisar...

De flesta människor verkar bli glada av moggisar. Själv blir jag djupt deprimerad. Det är något med deras oförställda och naiva glädje som gör mig sorgsen. Kanske för att jag själv är en sån jävla bitterkuk och för att jag i deras närvaro blir så smärtsamt påmind om det.Det satt en pojke brevid mig som var oerhört obehaglig. Han var inte mongoloid eller så, men han var fan inte normal heller. Hans små prinskorvstrinda armar vevade oavbrutet överallt. Han skulle klappa sina kompisar på huvudet, skrika tråkiga skämt, läsa upp hållplatserna högt och snusförnuftigt som om han gjort en stor upptäckt, och oavbrutet - OAVBRUTET - kunde jag se i ögonvrån hur han vred på huvudet och glodde upp på mig där jag satt, högfärdig och bitter...

Men så tänkte jag att egentligen är ju det här bara ett barn. Man ska väl vara snäll mot barn antar jag, dessutom kan väl inte den här gossen hjälpa att han är mentalt underutvecklad. Han behöver ett leende - ett försök till ett leende - och en klapp på axeln. Jag vände mig mot pojken och log stelt.Och pojken glodde kallt mot mig genom sina tjocka, flottiga glasögon. Hans framtänder spretade. Intorkade rester av frukosten satt fortfarande inkilad i mungipan. Han log INTE tillbaka, utan satt där som en kall och otäck fisk, och ett par sekunder senare när han tyckte att han var klar med mig, så fortsatte han precis som om ingenting hade hänt...

Det där lilla aset hånade mig helt öppet! Jag visade svaghet, en sekunds ömhet för ett litet missfosters ömkliga uppenbarelse, och han kräktes mig rakt i synen! Detta, mina vänner, är ondska i sin renaste form - att bli iskallt avfärdad av ett utvecklingsstört barn!!!

lördag, november 25, 2006

Tävling:

"And I wish that I was made of stone
So that I would not have to see
A beauty impossible to define
A beauty impossible to believe"

Den som vet vem det är vinner Fagge, och hans hjärta medföljer...

Kvällen blev en besvikelse. Planen var bio och sedan skulle jag möta upp Alex och Johan Svensson på Bryggarn. När jag väl har ställt mig i kö till bryggarn så kommer Alex utstormandes och är jättefull. Han skriker: Jag vill hem! Så vi tog pendeln till Kba och sedan skjuts med Mattias till respektive hem. Inte en mililiter alkohol har jag fått i mig idag, förutom ångorna från Alex då vill säga. Nu sitter jag hemma och är bitter i alla fall ikväll. Jävla Alex, jag ville dricka Mohito...

Nu började jag tänka på henne igen, jag borde verkligen gå på krogen varje kväll, för att få tankarna bort från det. Håret blir tunnare för varje afton jag sitter hemma, bäst att söva...

Som sagt var, du vinner mig med alla mina fel och brister om du klarar låten. Om ingen klarar det kanske jag borde se mig om efter lite nya vänner...

Skit på er så länge...

onsdag, november 22, 2006

Dikt:


Havet

Jag kom på mig själv med att jämföra
Jämföra med det öppna vidderna
De öppna vidderna, där ute på havet

För ute på havet, det riktiga havet
Långt där ute, där inga fåglar vågar vara
De öppna vidderna, där är allt annorlunda men äkta

Långt därute, där ute får verkligen
Ögonen vila och ro, för hur man än vrider och vänder
Är det inget som tar emot

Ingen som säger emot, inget hårt som studsar tillbaka
Rakt in i betraktarens öga, in i verkligheten
Påtagligt och smärtsamt, jobbigt men äkta

Nä, långt där ute, där inga fåglar syns
Där kan blicken vila lugnt, och få sin efterlängtade ro
Mot den fjärran, mjuka allt mer påtagliga horisonten

Där, bara där är ensamheten till tröst

På vägen hem...


När jag hade slutat jobbet och gick igenom kassan så satt Pernilla där, hon frågade som vanligt med glimten i ögat: Ska du på dejt ikväll eller? -Nä, inte ikväll, svarade jag snabbt. Men dagen kommer att komma när jag faktiskt vågar svara: -Ja, gärna, vilken tid ska vi säga? När den kommer, det får vi se. Men jag är sjukt inne på den tjejen just nu...

Väl ute ur affären, stoppades hörlurarna i öronen (var annars?) och passande nog så började "Love Is The Answer" med Todd Rundgren spelas i I-poden...
På den ungefär 50m långa vägen mellan affären och busshållplatsen hälsade jag på säkert 10 personer. Väl på 60-bussen typ 5st. Då slog det mig att jag faktiskt hälsar på och känner mer folk i Lunden än vad jag gör i Kungsbacka och Fjärås(om man räknar bort kompisarna). Ska fanimej flytta till Lunden. Folk är mer jordnära än i präktiga, tillgjorda äckelborgliga Kungsbacka...

"People Ain't No Good" med Nick Cave underhöll mig på vägen ner till centralen. Den sången var mindre passande. Idag för första gången på månader känner jag mig genuint lycklig, inte det minsta bitter, bara lycklig. Log mot och hälsade på folk jag bara känner flyktigt. Inte likt Fagge modell 06...

Sprang från Drottningtorget till Pendeln med Manics gamla hit "The Everlasting" som ledmotiv. Hann precis med 17.15-pendeln, även om konditionen blottade sina brister på vägen.Väl på pendeln skickade jag sms till Alex. Bryggarn på Fredag tydligen, jag bangar fanimej inte. Hoppas bara man är lika glad och lycklig då. James Dean slutade sjunga ungefär samtidigt som tåget tog skydd under Liseberget. En av Sveriges allra mest underskattade artister, Christian Kjellvander och hans Loosegoats började sjunga om ljusa nätter och mörka dagar. "Days Of Black (Nights are Lights)", en fantastisk låt...

En vacker kvinna steg på i Mölndal, hon fick stå på det fullsatta tåget och jag tittade på henne genom spegelbilden i fönstret ända tills hon hoppade av i Anneberg. En av dom sötaste tjejer jag har sett i hela mitt liv. Trodde faktiskt inte det fanns så vackra kvinnor, men hon var säkert inte min typ (och jag inte hennes, hehe), jag kan sätta ganska mycket pengar på att hon har en taskig mode-blogg någonstans. Brrr...

Hon hoppade av i Anneberg som sagt var. Vilket faktiskt tyder på att det åtminstone finns en familj där som inte är inavlad...

När jag själv hoppade av i Kungsbacka spelades "Rock And Roll" med Robert Plant och Jerry Lee Lewis på hög volym. Sprang över till 741:an, där satt som vanligt ett gäng skräniga Fjärås-bönner längst bak i bussen och pratade om motorer och andra viktiga ting. Jag pusstade och tänkte: Fan vad jag vill flytta härifrån, fan vad jag vill ha en lägenhet i Lunden, fan vad jag är trött på tråkiga Kungsbacka. Bara tanken på att få flytta härifrån gjorde mig lycklig. Det är omöjlig att vara lokalpatriotisk i en sån här jävla skithåla. Det har inte med bitterhet att göra, bara sundt förnuft. Sorry Alex.

tisdag, november 21, 2006

Apropå stora comebacker


Nu väntar vi bara på att Håkan Mild gör comeback i Real Madrid, spelar en match i reservlaget och Expressen skriver på löpsedeln: "Håkan Milds succé-comeback!!!

Gåsrevolutionen


Finns det några vanliga morsor längre? Alltså, de utan märkeskläder med tillhörande Gucci-väska och överdesignade barnvagnar som kostar lika mycket som Götatunneln? Vart ska man gå om man vill ta en kopp kaffe utan att behöva klättra över skrikande ungar och mammor som ser ut som om de hör hemma i skyltfönstret hos Versace? Varför kör folk omkring i fyrhjulsdrivna jeepar inne i stan? Varför kostar det femtio spänn att ta en kopp kaffe och en bulle???

Och hur kommer det sig att äckliga förortsungar får diktera modet hur dom vill? Säg en femtonåring idag som inte innehar en gås- eller rävjacka (som alltid dyker alltid upp lite för tidigt på säsongen, sisådär i början av september, när temperaturen halkat ner strax under 17 grader i skuggan)...

Det här med att sätta på sig jackan innan det blivit kallt är inte bara äckligt (armsvett!), det är tyvärr också nästan gulligt. Jackan är så jävla dyr och lyxig så de små äckliga kräken vill maximera användandet. Men tro nu inte för en sekund att skitungarna betalar sina egna kläder.Nej, det har de aldrig gjort. Dubbelarbetande ensamstående morsor övertalas med målande mobbningsscenarion som bakgrund (tyvärr sanna) att investera i en snordyr jacka som inom två säsonger är "ute" och därmed har förverkat sin funktion. Om de inte lyckas bli rånade på jackan innan dess av Härlanda innercity kickers vill säga...

Ibland önskar man nästan att Svensson-revolutionären kunde resa sig ur TV-soffan och träningsoverallen och bege sig ut ur den solkiga förorten och in mot strålglansens Avenyn.Där skulle de, i vrålande och larmande horder, välta Poseidon och istället resa en skarpslipad giljotin.Huvuden skulle rulla i dagar, kanske veckor. Och kanske, kanske, skulle Göteborg bli en trevligare stad igen...

Det våras för Videobutiken

Jag gick till videoaffären igår. Denna hopplöst medeltida institution som - självförvållat givetvis - hänger på ett hårstrå såhär i fildelningstider. En affärsverksamhet som tror sig kunna konkurera om din uppmärksamhet med dyrt gammalt plockgodis som är så hårt att det skulle kunna fungera som ammunition, och skitdyra gamla filmer som du får betala böter för när du råkar lämna tillbaka dem en timme försent...

Jag hade strosat omkring bland damm och repiga omslag i nån halvtimme innan jag bestämde mig för en rulle som jag inte hade sett och som säkert kunde vara värd fyrtio spänn...

Mannen i kassan hade några dagars skäggstubb och såg precis sådär hopplös ut som de som står i videoaffärer brukar göra. Jag har givetvis stött på honom förut, det är något slags rullande schema med losers i den där affären. Han är en sån som går lite drygt tillbakalutat och säger "Det blir fyrtio pengar!" när man ska betala (och som sedan jonglerar lite med småpengarna). Han tog emot det utsträckta omslaget med en suck, som om de naglar han sekunden innan ägnat all sin uppmärksamhet åt att peta med en gammal lortig sax vore mer hoppingivande än chansen att tjäna ihop till sitt levebröd...

Men när han slängde en ointresserad blick på omslaget sken han plötsligt upp och viftade med det framför mig.- Den här filmen, den... ja... vad ska man säga... gillar du annorlunda filmer, så gillar du den här. Men den har ett jävligt konstigt slut, det är inte alla som gillar slutet. Jag skulle inte rekommendera den här filmen till vem som helst. Nej, det kan du skriva upp!- Det blir fyrtio pengar!!!

Ibland förvånas man över vilka människor som tillåts existera. Det naturliga urvalet är ju naturligtvis inte applicerbart på mänskligheten, åtminstone inte i vårt högteknologiska land, men ibland skulle man önska att det bara var smarta människor som fick ha sex. Medans jag funderade över detta tittade jag på honom på det sätt som man ser på folk som man helst skulle vilja slå ut alla tänder på. Jag såg mig själv stoppa in den där saxen i hans ena öga. Men istället tog jag filmen, betalade, stoppade ned den i fickan, tackade och gick därifrån, precis som man gör när man bara inte orkar och för att det inte spelar någon roll eftersom människan ändå inte kommer förstå vad han har gjort för fel eftersom han är en komplett idiot...

Givetvis blev hela filmen förstörd, det enda jag satt och funderade på filmen igenom var vad som skulle hända på slutet. Som plåster på såren drog jag ett sandpapper över skivan innan jag lämnade tillbaka den. Inte för att det nödvändigtvis drabbar rätt person, men det kändes skönt...

måndag, november 20, 2006

Jägermeistern


En gammal klassisk text från min gamla blogg, publicerad för ett drygt år sedan eller så...


Denna gigant bland giganter såg ljuset redan 1934 då tysken Curt Mast tyckte att världen behövde ännu mer spritsorter (undrar om det gamla fyllot Hitler drack Jägermeister?)...


Den unika kombinationen av över 52 olika örter (vilket gör att man direkt tror att det är nyttigt som fan) och den speciellt egna smaken bäddade för snabb succé i Tyskland då den lanserades på marknaden sent 1935. Jägermeister blev inte internationell förrän 1964 vilket betyder att dom jävlarna snuvade resten av världen på nästan 30 års gott snapsande...


1971 kom Jägern till Estados Unidos och blev en stor succé och det är naturligtvis den största marknaden idag. Den blev dock inte lika stor som jättebreda byxben, knark och dansa naken med bajs hängande i röven på diverse hippiekonserter men med tiden så blev det ändring på detta. Säljer idag mera i USA än vad den gör i resten av världen tillsammans. Fjärås borträknat då såklart...


Den näst största växande marknaden för Jägermeister idag hittar du i Tjeckien. Där hittar du också den näst största marknaden för svällande levrar (den största hittar du hemma hos mig). Jägermeister serveras nu runt hela jordklotet i över 60 länder och sist ut var Kina som så sent som 1997 fick smaka på det svarta guldet för första gången...


Dom lyckliga satarna...

söndag, november 19, 2006

Sega Söndag

Ledig i tre dagar. Så fantastiskt underbart känns det. Somnade så fort jag kom hem från jobbet igår, det kunde inte hjälpas, var så sömnig så jag tänkte inte ens på henne innan jag somnade. Har jobbat elva dagar i rad så jag förtjänar faktiskt det här...

Idag ska jag lyssna på antingen Beach Boys eller möjligen Madeleine Peyroux. Eventuellt halvsova till någon film, titta på fotboll och kanske rasta hunden mellan varven. Allt som kan förknippas med arbete kommer jag att fetbanga. Ska belägra min säng...

Är för seg för att skriva något drygt eller bittert idag, kanske imorgon, det beror på hur planeterna står...

Imorgon ska jag bege mig in till staden och köpa Neil Young's nya live-platta och kanske ett par jeans som jag fanimej kan behöva. Dessutom funderar jag på att kanske börja köpa lite julklappar. Det vore emot allt som Fagge står för men det betyder inte att det är oklokt. När jag kommer hem ska jag färdigställa min nya Dylan-recension är det tänkt...

Tisdag ska jag och Stubben besöka gymet. Det har han lovat. Tvekar på den fete, men jag kommer gå i vilket fall. Eventuellt så åker jag upp till farsan också, vi får se hur det blir med den saken...

Till sist: The Ark eller Shania Twain? Shania Twain vilken dag som helst påveckan...

fredag, november 17, 2006

Kom och ta mig långt härifrån

Här sitter jag hemma, en Fredagkväll, allt tack vare den jävla konto-leken...

Jag vill vara odräglig ikväll, ringa och skicka fylle-sms till folksom inte gillar det. Jag vill dricka Long Island på Bryggarn för 168 spänn. Jag vill ha pengar att bada i. Jag vill leka med mina kompisar.Jag vill känna värmen av ett ragg som jag inte minns namnet på. Jag vill driva med korkade Taxi-chaufförer. Men det får jag inte tack vare konto-leken...

Entertaina mig!J ag vill spy i en rännsten. Jag vill dricka öl på kapp. Jag vill dansa i otakt till musik som inte är värt namnet. Jag vill ta flickor på deras skjärtar i förbifarten. Jag vill vara dryg. För jag är Fagge. Fagge vore inte Fagge om han inte fick göra sånt här varje helg. Fagge får panik när han inte får göra sånt här. Hjälp Fagge...

Men mest av allt vill jag ha henne, hennes fantastiska leende vill jag ha. Jämte mig...

tisdag, november 14, 2006

Träningsverk

Nu har jag varit duktig, nu har jag varit på gymet och tränat med min onda rygg. Hylla mig! Nu ska jag i väg och jobba... Hejhej...

Dagens spellista (14/11):


1. New Order - Crystal
2. The Pogues - Rain Street
3. Madness - It Must Be Love
4. The Slaves - Suicide
5. Weeping Willows - Eternal Flames
6. Paula - Stockcity Girl
7. Alf - Söttsalt
8. Robert Johnson - Travellin' Riverside Blues
9. Neil Young - Ambulance Blues
10. Van Morrison - Here Comes The Night
11. Nick Drake - Cello Song
12. Ry Cooder - Mexican Divorce
13. Nicolai Dunger - Someone New
14. Arch Enemy - Dead Eyes See No Future
15. Bob Dylan - Mozambique
16. Ennio Morricone - Once Upon A Time In America
17. Christian Kjellvander - Juan De Fuca
18. Roxy Music - Love Is The Drug
19. The Mamas And The Papas - Monday, Monday
20. Anthony Hamilton - Mama Knew Love
21. The Killers - Why Do I Keep Counting?
Nu ska jag träna sedan åka till jobbet, skit på er så länge...

måndag, november 13, 2006

Århundradets sammarbete


Scarlett Johansson är med i den nya videon till When The Deal Goes Down...

Tjejen diggar Dylan alltså, nu fattas bara att hon håller på Peking och dricker Jäger till frukost... Isåfall måste jag faktiskt gifta mig med henne... Pernilla, jag har hittat min fru...
Länk:

Lite trygghet i vardagen...

Det känns som att väldigt många människor spenderar sin energi på saker de inte riktigt brinner för, utan kanske snarare vill brinna för. Folk som lyssnar på Deportees bara för att dom hyllas i Aftonbladet, killar som engagerar sig i Rädda Barnen bara för att impa på tjejerna. Inte för att jag är sådan, men jag vet att dom finns. I det långa loppet skjuter dom bara sig själva i foten, och trillar man så trillar man...

Vem försöker man lura, när man gör slut på 800 spänn på krogen, för att nästa dag inte uppleva nästa dag, utan kanske bara nästa kväll? Men jag gillar dagen efter, nästan mer än själva dagen på ett sätt. Den vuxna rimligheten har visst runnit ut över hela sinnet. Jag välkomnar den och det lugn den har medfört. Ett visst mått cynism kanske smög sig in också, men distansen till de försupna krogkvällarna med allt de där vedervärdiga groggarna i venerna (I lördags blandade jag 80/20) ; den är underbar. Och behovstrappan gäller ju även de med glansig blick; Värme, trygghet och allt det medför...

I mitt inre lugn visste jag att denna stund skulle komma; Jag sitter här med ett doftljus som sprider vaniljånga över rummet, lyssnar på fåglarna som kvittrar utanför fönstret. Nyss åt jag en frukt och snart ska jag springa en mil. Den totala klyschan alltså, och som de flesta klyschor är den uppkommen efter behov. Folk behöver ro, och så även jag. För även om vi kulturellt medvetna arbetar-killar alltid håller en viss distans till vanligt folk (vi är inte vanligt folk längre, det bevisar valet), så är det fortfarande bara blod, trygghet, sexualdrift och förstås, det där lugnet. Det som kommer till alla förr eller senare, det som kom till mig först senare som driver oss. Och vad är det för fel i det???

Dagens låtlista (13/11):


1. Quincy Jones - Soul Bossanova
2. Tom Petty - Saving Grace
3. Pet Shop Boys - Minimal
4. Teach In - Ding dinge dong
5. Final Fantasy - This is the Dream of Win & Regine
6. Gogol Bordello - Start Wearing Purple
7. Isolation Years - Yellow Cross On Blue
8. Van Morrison - Jackie Wilson Said (I'm in Heaven When You Smile)
9. Johnossi - There´s A Lot of Things To Do Before You Die
10. Lisa Miskovsky - California Heart
11. MEW - The Zookeper's Boy
12. Billy Ocean - Red Light Spells Danger
13. Dilated Peoples featuring Kayne West - This Way
14. The Rolling Stones - Mother's Little Helper
15. Tegan and Sara - Walking With A Ghost
16. The Divine Comedy - Come Home Billy Bird
17. The Pogues - The Sick Bed of Cuchulainn
18. Buzzcocks - Ever Fallen In Love
19. Johnny Cash - God's Gonna Cut You Down
20. Junip - The Ghost Of Tom Joad
21. Neil Young - Hold Back The Tears

Tills nästa gång: Skit ner er...

Jag lever mitt liv bäst själv, tack...

Jag är så trött på alla som inte har bättre för sig än att kritisera andra, de som alltid hittar något fel, undrar vad de själva har för sig när de hinner med det? Att vissa människor bara orkar! De ser bara det de själva vill se, vrider och vänder på allting för att få allt att se vidrigt ut bara för att deras egna tankar är inskränkta och begränsade samtidigt som de använder sig själva för att spegla sig i andra. Vad får de att tro att de sitter inne med sanningen?

Den som nu senast fick för sig att kritisera mig obefogat, tyckte att jag inte levde i verkligheten eftersom jag en gång i månaden var inne på en dejting site? Även om jag hade varit där varje dag, hade det varit upp till mig, och ingen annan. Det jag däremot tycker är synd är att denna människa dels lägger sin tid och energi på att hitta fel hos mig dels att hon/han inte förstår att det inte är istället för någonting annat utan ett komplement. Vi som inte springer på krogen varje helg (ironi?) och som jobbar hela dagarna kan ändå tycka att det är kul att vara social, när man gjort sitt för dagen och är hemma...

Varje människa vet själv vad som är bäst för henne/honom, och vi som lever i vår moderna värld har också anpassat oss till internet som ett kommunikationsmedel, men självfallet lever vi irl hela dagarna! Vad trodde människan egentligen???

Oavsett hur jag lever eller vad jag gör, så gör jag det för MIN skull och inte för någon annans... och det som gör mig glad och lycklig kan bara jag veta!

Det är längesen nu

Sånt som rör sig i Fagges huvud:

Varför beställer folk en dubbel osthamburgare med stor pommes frites och Cola light?
Varför köper vi hotdogs i tiopack och korvbröd i åttapack?
Varför målar kvinnorna sina ögon med öppen mun?
Varför är inte ordet förkortning kortare?
Varför trycker vi på start när vi vill stänga av datorn?
Varför finns det inte kattmat som smakar mus?
Varför står det på hundmatburken "ny bättre smak", vem har testat detta?
Alla känner väl till flygplanens svarta låda, som alltid håller sig oskadd. Varför tillverkar man inte flygplanen av samma material?
Varför trycker du fjärrkontrollens knappar hårdare när batterierna är nästan slut?
Varför tvättar vi handdukarna, händer är väl rena när de torkas?
Varför använde Kamikazepiloterna hjälm?
Hur har man fått skylten "gå inte på gräsmattan" ut till mitten av gräsmattan?
När ett ord är fel i ordboken, hur vet man det?
Har arbetarna på Lipton kafferast?
När jag köper en ny bumerang - hur blir jag av med den gamla?
Varför har byggnader som ska var öppet dygnet runt överhuvudtaget lås?
Varför kommer pizzan fram snabbare till kunden, än ambulansen till patienten?

onsdag, november 08, 2006

Klassiska Dylan-album: Street Legal (1978)


Det finns dom som hävdar att ”Blood on the Tracks” är Dylans skilsmässoskiva. Det finns mycket okunskap här i världen. ”Blood on the Tracks” var ingen skilsmässoskiva. DETTA är en skilsmässoskiva! När brytningen med Sara var klar 1978 satte Dylan av mot turné igen. Ända bort till Japan for han, med ett helt nytt sound som var präglat av kluvenheten inför det han stod inför. Elvis Presley dog i augusti samma år, vilket gjorde stort intryck på Dylan. Han beskriver hur han gick igenom hela sitt liv. Med idolens död och sitt eget spruckna äktenskap som bakgrund inspirerades Dylan till ett särpräglat sound. Det är snarlikt soundet som Elvis höll sig med, det s.k. ”Las Vegas-soundet” vilket ”Street-Legal” väldigt tydligt...


Detta är ett helt unikt sound i Dylans katalog och nog det som står mig nästan närmast om hjärtat. Annars har hävdats att soundet på ”Street-Legal” har varit misslyckat, dåligt mixat och annat. Jag som bara hört den ommixade moderna varianten av skivan kan inte hålla med det påståendet för fem öre. ”Street-Legal” är vilt och sexigt och ska så vara. Det är ett rytande sårat monster och låter exakt så. Det är sårat men det är inte redo att lägga sig ned och dö, riktigt än...


Det finns många som rackat ner på ”Street-Legal” och texterna är nästa kapitel. Är det inte att Street-Legal skulle vara halvhjärtad wannebe-Dylanskt skriven så är det att Dylan skulle vara egoistisk, självcentrerad och bitter. Det är en uppsjö av känslor som har fått plats här. Den dubbelheten inför uppbrottet präglar skivans texter starkt. Alla känslor kanske inte är vackra, men det betyder inte att vi inte ska låtsas om dem. Textmässigt är kanske inte ”New Pony” och ”True love tends to forget” Dylans starkaste och smartaste rader, men de finns där och de behövs. Soundet å andra sidan är genomgående helt enkelt fantastiskt och höjer upplevelsen av detta...


En rätt olustig parantes eller poäng är hur kvinnovåldet tycks dyka upp på albumet så att säga. Det berättas om brytningen om hur Dylan tagit med en kvinna hem och hon sitter vid frukostbordet med Dylan och barnen när Sara kommer hem och det hela slutar med ett gräl där Dylan slår till Sara. Därmed är den slutliga brytningen ett faktum. Det är intressant att se hur flera av låtarna tycks eka denna händelse, eller om det är en efterkonstruktion från min sida: ”Baby please stop crying”, är ett exempel på hur en nerkörd man nästan manar sin kvinna att vara tyst med pistolens hjälp. Is your love in vain erbjuder en ganska traditionalistisk kvinnosyn, ”We better talk this over” erbjuder nästan ett försök till försoning inför något som verkar ha varit ett väldigt häftigt gräl med antydande om bråk, men som inte gått fullt så långt att de ännu kan förlåta varandra...


De mörka känslorna som bebor albumet är inte de enda här, dock, och det ska man noggrant påpeka. Under ytan i texter som ”Changing of the Guards”, ”Senôr (Tales of Yankee Power”) och i viss mån ”Where are you tonight? (Journey through Dark Heat)” finns en starkare kraft, ett ljus I tunneln. Gud bor här. Den annalkande omvändelsen känns förklarlig när man börjar skärskåda låtar. Sökandet är som allra starkast på Senôr, och det finns ett stort hopp om räddning som nästan skiner igenom då och då. Det är alltså både ett förvridet och skadat album, samtidigt som det är ett hoppets album. Talande för det är att det finns en rörelse i ett flertal av låtarna. De börjar som skildringar av kriser eller sökande, men avslutas med att berättaren skådar ljuset, i en eller annan mening. ”Street-Legal” är vägen till återuppståndelsen, återfödelsen...


1.Changing of the Guards: Herregud. “Changing of the Guards”… Var skall jag börja? Jag skulle kunna skriva en doktorsavhandling i Dylanologi om den här låten. Allmänt ansedd som en av Dylans mest ogenomträngliga verk, är Changing of the Guards ett strålande sätt att inleda ett album. Så här sade Dylan själv om låten: ”It means something different every time I sing it. ”Changing of the Guards” is a thousand years old.” Och nog finns det tecken och spår i låten som antyder att Dylan vill att vi ska vända blickarna bakåt en cirka 2000 år. Arrangemanget. Det är ganska unikt i Dylans katalog om man bortser albumet, soundet känns friskt och fräscht, körsångerskornas upprepanden av Dylans ord förstärker innebörden...
Så vad handlar låten om?
”Sixteen years, sixteen banners united across the fields, where the
good shepherd grieves. Desperate men, desperate women divided,
spreading their wings, neath’ the fallin’ leaves”.
Det handlar om ett krig. Baneren står förenade vid slagfältet. Men vad är det för krig? Män och kvinnor står på var sin sida. De är oförenade. Människan är ofullkomlig så. Det som beskrivs är början på Dylans långa allegori om könskriget, den desperata rand människan förpassats till när det heliga kvinnligt gudomliga(Gaia) tystades ner av kyrkan. Referenserna är otaliga och förekommer i varenda vers, samtidigt som Dylan väver in sitt eget liv i låten. Dels de sexton åren på slagfältet, dels äventyret på ”the marketplace” där ”merchants and thieves” lurar. Sedan i fjärde versen från slutet beskriver Dylan sin saknad av sin älskade: ”The palace of mirrors, where dog soldiers are reflected, The endless road, and the wailing of chimes. The empty rooms, where her memory is protected, where angels voices whisper to the souls of previous times...”
Ett sant mästerverk...


2. New Pony: är Dylans mest bluesiga låt på albumet och den följer i samma yviga spår som ”Changing of the Guards” började. Mixa lite blues, bibeln och sex och du har ”New Pony”. Något i låten är väldigt tilltalande. Kanske är det sättet som bakgrundssångerskorna hela tiden manar ”How much, how much, how much LONGER!” som ger låten dess röjiga ös. Kanske bidrar saxofonen mer än lite till det, men jag är barnsligt förtjust i den här låten. Om du behöver en Dylanlåt som svänger arslet av allt så är det New Pony du ska gå till...



3. No Time to Think: Av skivans fyra djupare och mer genomarbetade texter är No Time to Think det nummer som minst lyckas i sitt syfte. Det är en ganska avancerad rimstruktur som Dylan gett sig på i sitt försök att rada upp stressen och kraven som gjort att uppbrottet är ett faktum. Rationaliserar han? Ja, kanske. Att han distansierar sig från problemen genom att inte ta på sig mer av skulden är egentligen inte låtens största problem. Det är snarare att det blir något repetativt och en smula krystat med de avancerade rimbyggena. Slutresultatet övertygar inte så mycket som det till en början kan tyckas. Här är enda stället på Street-Legal som jag inte är övertygad om det Dylan försöker göra, fungerar...

4. Baby please stop crying: är nästa låt, en hit i England, men totalt ointressant i USA. Den visar upp en alternativ Dylan, där han verkligen kliver in i Las Vegas och agerar smörsångare. Bakgrundskörer och saxofoner, flashiga ljus. Dylan manar i låten till kvinnan att hon skall sluta gråta, orsaken till gråten anges vara: ”you’ve been down to the bottow with a bad man babe, but your’e back where you belong” – en fruktansvärt skön inledning på en låt. Säg orden, smaka på dem. De smakar gott, va? Poesi för läpparna.
Det här är en smula märklig låt, för den går egentligen inte att förklara så det blir vettigt. Dylans sångares attityd till ”Baby” tycks pendla mellan tröstande till mordiskt från en vers till en annan. Gråtandet tycks ge upphov till att han både tänker såväl skjuta henne som att låta henne resa över någon flod (Styx?) vilket också skulle kunna betecknas som plan på att bringa livet ur henne...

5. Is your love in vain?:, är en verkligt musikalisk låt där Dylan säkert vinner många oväntade anhängare. Vad gäller för hela albumet, så är det mer musikaliskt och melodiöst än vad Dylan kanske är känd för. Låtens svagheter hittar vi isåfall i det lyriska, som balanserar mellan resignation och chauvinism. Det står väl de flesta Dylankännare klart att låten refererar till Robert Johnsons ”Love in vain” i titeln. Bortsett från det är det här en historia om en törnad man, som inte riktigt vågar ge sig hän i den nya kärleken, utan försöker försäkra sig om att det är säkert och att hans hjärta skall våga.
Inte en helt unik låt, med andra ord. Förändringen som genomlyser albumet inträffar i sista versen, där Dylan konstaterar: ”All right I’ll take a chance, I will fall in love with you, If I’m a fool, you can have the night, you can have the morning too...”


6. Senõr (Tales of Yankee Power): är nästa låt och nu drar Dylan med oss i en vandring, nästan likt Dantes vandring ned till helvetet, en färd genom ett främmande land, blott med en ledsagare, en mystisk Senõr. Det finns de som räknar ”Senõr” till Dylans främsta verk och jag hör till denna skara. En fantastisk aura tycks råda över låten. Det är som en blandning av en gammal mexikansk bordell där Tequilan flödar, och en andlig resa till en förståelse inför något större än livet. Hur kan den här märkliga mixen bli bra? Dylan kan göra det.
Utan att bli lika komplex som ”Changing of the Guards” (låten tycks inte vrida perspektiv och tid och rum utan snarare bestå av en envägskonversation på en resa), så lyckas Dylan ändå att nå samma magiska höjder av skönhet. Ibland är enkelhet lika mycket vägen till klarhet. Om nu detta kan anses vara enkelhet…


7. True Love tends to forget: är nästa låt, och även om den låter bra så är den långt ifrån lika associativ som ”Senõr”. Temat rör sig runt ett kärlekstal från en man som känt passionen och varit väldigt medveten om den. ” You told me that you'd be sincere. Every day of the year's like playin' Russian roulette”. Det kan med andra ord inte varit en lätt kärlekshistoria...
”True love” låter precis som albumet i övrigt väldigt musikaliskt genomtänkt. Det är nyskapande, åtminstone från Dylans synvinkel. Traditionellt hade Dylan mest arbetat med tidigare använda melodier osv. Det här är melodiskaparen Dylan i sitt esse...

8. We better talk this over: är en resa musikaliskt in I något slags country-land. Det är en historia om en man och en kvinna, efter ett gräl. Det har varit allvarligt, det hörs i tonen på det hela. Men kanske inte SÅ allvarligt att det ska behövas till en skilsmässa: ”You don't have to be afraid of looking into my face, We've done nothing to each other time will not erase. “
Dylan tycks här återberätta historien om brytningen med Sara, även om det är svårt att hävda att låten är självbiografisk. Jag tycker att det är en märklig liten sak. Country är ett musiktema som känns ganska lost på Street-Legal, ändå kan jag uppleva att Dylan ror iland med det. En bedrift detta, på ett så tematiskt och kodat album...


9. Where are you tonight? (Journey through dark heat): är nästa låt, och det ÄR ett mästerverk. Vad som börjar med några svaga trummningar leder fram till en låt, en sång och ett musikstycke värt stor uppmärksamhet.
Det finns referenser så det räcker till en tidigare Dylan-låt i det här. Nämligen ”Absolutely Sweet Marie”. Refrängen i den låten ledde fram det hela: ”Where are you tonight, sweet Marie?” Vidare finns referenserna till Bröderna Grimms ”Rapunzel-saga”: där balkongen refererades i förra låten så dyker håret och klättringen upp här. Till slut är ändå båda låtarna en strävan efter en saknad kvinna.
Det här känns väldigt självbiografiskt. Även om Dylan lägger in bilder som hör hemma nån annanstans så berättar han i tydliga ordalag om sitt liv och brytningen med Sara. ”I bit in to the root of forbidden fruit, with the juice running down my leg” känns som ett väldigt klockrent citat i det sammanhanget, även om det stör läsupplevelsen en smula och bryter av.
Det här är för övrigt en låt som tematiskt är väldigt väl lämpat att runda av ”Street-Legal”. Det finns en desperation, en ångest, här som är så påtaglig att det inte är lätt att hålla tillbaka tårarna när man lyssnar. Dylans sång är helt enkelt utsökt, en av de bästa sånginsatser jag hört av honom. Så träffande låtens kärna att det skulle vara svårt att duplikera. Kanske därför det är en låt som inte funnits med på spelningslistorna sedan debuten 1978...


Det är ett mästerligt sätt att runda av ett helt enkelt mästerligt album. ”Street-Legal” har inte fått det erkännande den borde ha fått. Här finns allt. Ett fantastiskt sound, en fantastisk lyrik, en fantastisk tematik och en Dylan som verkligen är hundraprocentigt engagerad i sin sång. Jag kan med villighet erkänna att det var ett Dylan-album jag föll för direkt, och grejen med dess storhet är att jag inte en enda gång under vägen fått känna att jag överskattat det, trots alla motståndare jag har haft att tampas med. ”Street-Legal” betraktas i somliga kretsar som ett av Dylans sämre album. Det är i de sämre kretsarna av Dylan-anhängare. Jag är förälskad i albumet. Hylla det!!!

Bobfest:


Nu är det dags att börja analysera. Analysera de klassiska Dylan-albumen. Först ut blir Street Legal...

Nu har jag blivit intervjuad också...


Vem är mannen bakom bloggen A Hard Rain's A-Gonna Fall? Vem är mannen med den fantastiska musiksmaken. Mannen med de revolutionerande politiska ideérna, vem är Fagge? Jag stämde intervju med honom. Jag måste säga att jag var mycket nervös innan. Men Fagge skulle visa sig vara en skön kille med starka åsikter, udda humor och ett varmt hjärta. Här är intervjun:


Vem är Fagge?

Fagge är en go singel-kille från Kungsbacka strax söder om Göteborg. Han jobbar i en ICA-affär i Göteborg. Fagge tycker om att umgås med vänner, gå på krogen, spela och titta på fotboll. Har ett brinnande musik-intresse, men allt det där känner mina läsare till...


Vi övergår till du-form tror jag... Hur trivs du med ditt liv?

Mitt liv är bra, inte fantastiskt, utan bra. När jag har fått en lägenhet och blivit tillsammans med kvinnan jag är hemligt förälskad i. Då kommer mitt liv vara fantastiskt...


Vem är hon?

Vad hon heter eller? Nä, det säger jag inte så här offentligt, inte än. Men hon är en fantastisk tjej som drömmer om och utbildar sig till att ta hand om dom svaga i samhället. Sånt beundrar jag, mer än något annat. Att inte bara snacka, utan faktiskt göra något också. Jag önskar att jag var precis som hon, hon kanske kan lära mig...


Hon är dessutom vacker, intelligent och kan få mig att skratta, alla egenskaper jag söker...


Du låter sjävsäker. Jag har hört rykten om hur det gick med den förra kärleken. Du vågade inte, vad är det som tyder på att det blir annorlunda den här gången?

Hur känner du till allt detta? Har du pratat med någon? Stubben eller? Den jäveln...


Varför blir det annorlunda den här gången?

Pe... Oj det var nära jag sa hennes namn... Hon är singel, det sägs att det är en fördel i dom här sammanhangen...


Okej... Hur går det med lägenhetssökandet då?

Jo tack, jag ska på en visning om en vecka faktiskt. Nära mitt jobb, så det vore perfekt...


Hur trivs du med ditt jobb?

Utmärkt... Trivs fantastiskt, handeln är helt klart en branch jag kan tänka mig att jobba mera i... Men först ska jag ut att resa...


Resa?

Ja, om ett par år ska jag ge mig ut och resa. Kuba har jag bestämt mig för. Jag vill se vad det är som gör Kubanerna till dom friskaste och lyckligaste människorna i världen...


Är det så?

Kuba är det ända I-landet i hela världen som inte bidrar till växthuseffekten, det ända landet i världen som har en hållbar utveckling. Kuba är det mest jämnställda landet i hela Amerika, då menar jag både Nord och Syd...


Men du svarade inte på frågan...

All medicin och sjukvård är gratis på Kuba. Kuba har mer än dubbelt så många läkare per invånare som Sverige. I förhållande till BNP är kubanerna det friskaste folket i världen. Utan USA:s blockad och pengarna det skulle inbringa så skulle man vara friskast av alla, överlägset...


Men finns det inte mycket dåligt med Kuba också?

På Kuba finns nästan inga klassklyftor. Det är gratis att starta företag, det är gratis att arendera mark för jordbruk. 85% av Kubas folk äger sina egna bostäder. Det är jättebilligt att låna. Sjukvård och utbildning är gratis. Studiebidrag är gratis. Mat är i princip gratis, det är gratis att gå på bio, det är gratis att gå på teater. Folk tjänar mindre på Kuba än i Sverige. Men jag är ganska säker på att när alla löpande kostnader är betalda så har dom mera över i plånboken än vad vi har. Jag skulle mycket hellre bosätta mig på Kuba än i tex. USA...


Du svarade inte på frågan...

Självklart finns det nackdelar med Kuba. Yttrandefriheten är tvivelaktig. Valen är tvivelaktiga. Brottslingar har det inte så lätt på Kuba, men jag är ganska säker på att dom har dett bättre än på Guantanamo-basen. Alla på Kuba har rätt till en rättegång. På Guantanamo kan du hamna bara genom att äga en turban och nämna Usama Bin Laden i telefon...


Det jag tycker är intressant med Kuba är att dom kan ha det så förbaskat bra på utan att handla med USA... Jag vill åka ditt och studera hur dom klarar sig, dom är ju nästan helt självförsörjande... När vi har genomfört vår revolutionen här hemma i Sverige så ska vi bli precis som Kuba fast med demokrati...


Revolution? En väpnad sådan?

Inga kommentarer...


Okej, låt mig fråga så här då... Kallar du dig för kommunist?

Nej, det gör jag inte... Jag tycker att kommunismen är en hedevärd idé men den är omöjligt att genomföra i dagens läge. Dom som säger att kommunism är någonting hemskt vet inte vad dom pratar om. Kommunism har ingenting med Stalin eller Mao att göra. Kommunism har inget med folkmord att göra. Dom utgav sig för att vara kommunister men dom var det inte... Kommunismens grund är att klasslöst samhälle.Det ställer jag upp på till 100%. Men det finns många andra brister i idelogin som det tar alltför lång tid för mig att gå igenom. Det kan vi ta på bloggen någon annan gång... Jag kallar mig socialist...


Så, när du har rest, genomfört en revolution, vad ska du göra då?

Då ska jag bilda en familj, fru, två barn, en katt. Köpa ett hus vid den halländska kusten. Starta en rockklubb i Göteborg med mina vänner... Och leva lycklig i alla mina dagar...


Jag vet att du har ont om tid Andreas, att du måste återgå till ditt data-spelande. Vad är det du spelar föresten?

Football Manager 2007...


Tack så mycket för att du tog dig tid, nu vet vi lite mera om killen bakom den fantastiska bloggen...

Tack själv... Det var inget, jag gör allt för mina läsare... Hehe...

tisdag, november 07, 2006

Samband???


I Lördags satt halva Frölunda-truppen på Bryggeriet och drack sig fulla. Idag fick Stefan "Lillis" Lundh sparken. Finns det något samband???

De bästa svenska låtarna:


Jag vet att den här listan är efterlängtad. Den är något försennad som ni märker. Ni som läser minblogg vet ju om att jag har planerat ganska länge. Så jag vill jag bara säga att det här med en lista på dom bästa svenska låtarna var min idé från början. Det är Alex som har härmat mig, inte tvärt om.Dessutom är min lista mycket bättre. Mera progg och punk, precis så som det ska vara (bilden: Vi vann!!!)...


30. Håkan Hellström: Dom Kommer Kliva På Dig Igen

29. Kent: Socker

28. Nationalteatern: Vi Fortsätter Spela Rock 'n' Roll Men Vi Håller På Att Dö

27. Ebba Grön: We're Only In It For The Drugs

26. Totta & Wiehe: Flykten

25. Gyllene Tider: Himmel No.7

24. Wilmer X: För Dum För Pop

23. Peter Lemarc: Drivved

22. Mikael Wiehe: Den Jag Kunde Va

21. Peps Persson: Lite Grann Från Ovan

20. Eldkvarn: Kärlekens Tunga

19. Nationalteatern: Barn Av Vår Tid

18. Ebba Grön: 800 grader

17. Ulf Lundell: Rialto

16. Hansson De Wolf United: Var Kommer Barnen In

15. Docenterna: Bensin I Blodet

14. Lasse Winnerbäck: Timglas
"Anna, håll mig hårt. För jag skakar av all den meningslöshet. Jag förstår bara det som är vårt" Jag vet att det är fjortis att lyssna på Winnerbäck. Men den här låten är magi...
13. Peter Lemarc: Little Willie John
Sverige's Springsteen? Kanske. Det är svårt att komma närmare än med den här låten...
12.Nationalteatern: Rövarkungens Ö
Ett epos, en saga som man lyssna på hur många gånger som helst utan tröttna...
11.John Holm: Maria, Många Mil Och År Från Här
John Holm, ett bortglömt geni, trodde inte det fanns plats försådana i lilla Sverige men så är det, detta är hans absolut bästa...
10 Mikael Wiehe:Flickan Och Kråkan
En av våra största låtskrivares allra vackraste stund...
9.Peter Lemarc: Lyckliga Ögon
Lemarc har rätt som vanligt. Vad går upp emot ett par lyckliga ögon???
8.Ebba Grön: Tittar På TV
Ett tidsdokument. När man hör låten tänker man tillbaka på en tid man aldrig upplevt, hur detnu går till...
7.Tomas Andersson Wij: Blues Från Sverige
Ingen har beskrivit 2000-talet bättre än vad Andersson Wij har gjort med den här låten. Attdet är en förbannat bra poplåt gör inte saken sämre...
6.Cornelis Wreswijk: Klagovisa Till Felicia
Egentligen kanske inte Cornelis är så jävla "pop". Men det skiter jag i. Den här låten bara måste vara med...
5.Thåström: The Haters
Rockpoesi, Thåström sjunger om svunna tider. "Han var den hårdaste grabben jag mött". En av många fantastiska låtar på Thåströms senaste...
4.Ulf Lundell: Rom I Regnet
En fantastisk låt. Lätt Lundells bästa...
3.Ragnar Borgedahl: Hum Hum från Humlegården
En progglåt som är bättre de flesta poplåtar...
2.Håkan Hellström: Brännö Serenad
Det vackraste som har skrivits på svenska den här sidan millenie-skiftet...
1.Nationalteatern: Livet Är En Fest
Kommentarer överflödiga? Kan en 23-årig arbetar-kille från Göteborg ha någon annan listetta?

Fagge tipsar:






Neil Young är den musiker som har influerat mitt musiklyssnande mest av alla. Utan honom hade jag aldrig funnit Dylan. Det var han som gjorde mig till en musiknörd, det var han som fick mig att inse vad "riktig"musik är för något. Musik har inget med hits att göra. Musik är ett personligt uttryckssätt bortom skivbolagspampar och Robbie Williams.Ta del av Neil du också. De här skivorna rekommenderar jag (mest):

10. Living With War (2006)
Neil hittade inspirationen igen på ålderns höst genom sitt hat mot Bush-regimen. Att en över 60-årig gubbe kunde rocka så här mycket visste väl ingen, allra minst han själv tror jag. Han hittade tillbaka till melodierna på den här plattan. Nu ska det bli intressant att se vad han gör nästa gång...
Nyckellåtar: After The Garden, Let's Impeach The President, The Restless Consumer, Living With War

9. Re-Ac-Tor (1981)
En mycket underskattad skiva. Opera Star är en fantstisk liten bagatell. Southern Pacific är ett mästerverk som få känner till. Shots är en annan fantistisk låt...
Nyckellåtar: Southern Pacific, Opera Star, Surfer Joe And Moe The Sleaze, Shots

8. Sleep With Angels (1994)
Hans djupaste mest personliga skiva. Den är så personlig så att han har vägrat prata om den i intervjuer. En blandning av massa olika stilar. Country, rock och blues. Hyllar Kurt Cobain i titelspåret...
Nyckellåtar; Sleep With Angels, Trans Am, Change Your Mind

7. Everybody Knows This Is Nowhere (1969)
Debuten efter att Buffalo Springfield splittrades. En fantastisk debut där titelspåret och Cinammon Girl sticker ut lite extra. Cinammon Girl är den första punklåten som gjordes, ever, enligt mitt sätt att se det...
Nyckellåtar: Everybody Knows This Is Nowhere, The Old Laughing Lady, Cinammon Girl

6. Tonight's The Night (1975)
Lite för låtsvag för att tillhöra de absolut största favoriterna. Skivan är en hyllning till nyss avlidne vännen och musikern Danny Whitten. Han dog av en överdos 27 år gammal. Hans råaste och kanske mest känsloladdade album. Hela skivan doftar knark lång väg...
Nyckellåtar: World On A String, Tired Eyes, Borrowed Tune

5. Harvest (1972)
Dom flesta tycker att det här är är det absoluta mästerverket. Och oj så bra den är. Men jag tycker att den blir lite småtråkig ibland, om man jämför med dom andra, tycker den innehåller ett par lite svagare låtar dessutom...
Nyckellåtar: Out On The Weekend, Old Man, The Needle And The Demage Done

4. Ragged Glory (1990)
Det elektriska mästerverket. Fantastiska melodier kryddat med ett furiöst gitarr-sound. Man fulständigt dränks i klassiska Neil Young-solon. Många menar att den här skivan var starten på hela Grunge-vågen...
Nyckellåtar: Country Home, Mansion On The Hill, Over And Over, Love And Only Love

3. After The Goldrush (1970)
Neil's vackraste platta. Här finns vackra kärleksberättelser, furiösa protest-sånger och dom har alla en sak gemensamt, dom är alla fantastiska låtar...
Nyckellåtar: After The Goldrush, Southern Man, Don't Let It Bring You Down,Only Love Can Break Your Heart

2. On The Beach (1974)
En mörk skiva som man måste vara på ett visst humör för att uppskatta. Typ alla låtarna heter nånting med "Blues" och har alla mer eller mindre depressiva texter. Men vilka texter sedan...
Nyckellåtar: Walk On, Ambulance Blues, See The Sky About To Rain, Revolution Blues

1. Rust Never Sleeps (1979)
Nr.1. Så är det bara. Thrasher är den vackraste låt som har gjorts tror jag. Powderfinger är en orgie i fantastiska gitarrsolon. Han hyllar punken, klankarner på Hollywood. Här finns allt och lite till...
Nyckellåtar: My My, Hey Hey, Powderfinger, Thrasher, Pocahontas, Welfare Mothers
Mycket nöje!

Vart går gränsen?


Vad är det okej att skämta om?

Religion:
När Jyllands-posten publicerade Muhammed-karikatyrerna så var man väldigt välmedvetna om vad man gjorde. Man tog ställning för vad man tyckte. Man gjorde inget fel, man drog nytta av yttrandefriheten, man vill se vad gränsen gick, man provocerade, men det fanns inget moraliskt problem egentligen. Det är okej att driva med Mohammed. Det kan inte anses vara hets mot folkgrupp. Folk kan givetvis ta illa upp och känna sig förnärmade men det finns inget fel i det...

Att skildra Jesus som en homosexuell man gjorde Elisabeth Olsson. Det ansågs provocerande, men det var ingen som hotade henne till livet för det, det var ingen som ens ville föra fallet till domstol. Att dra gränsen för yttrandefriheten vid islam gagnar ingen...

Jag vet att islamen förbjuder att man avbildar Allah, Mohammed eller någon av profeterna(däribland Jesus). Men det är inget en dansk tidning kan ta hänsyn till...
Kristendomen har haft sina krucifix. Som symbol för Jesu lidande. Å Jesus är en profet i koranen, men det är ingen muslim som någonsin har blivit förbannad över krucifixen. Märkligt...

Minoritets-grupper:

Homosexuallitet:Kan man driva med homosexuella? Självklart, lika gärna som att man kan driva med straighta människor. Det är ingen skillnad. Jonas Gardell har byggt hela sin överskattade karriär på att driva med sina egna. Om en homosexuell kan så kan alla skämta om det...

Överviktiga: Kan man driva med tjocka? Självklart. Men då måste man veta vad personen själv i fråga tycker om det. Har vänner som är överviktiga, jag driver med dom jämnt, och dom tar inte illa upp. Det handlar om en balansgång hela tiden, men det handlar framförallt om timing. Känner en annan tjock som inte går att skämta med. Hon läser alla kosttidningar, ser alla dom där hälsoprogrammen i TV. Sedan försöker hon ge mig tips på hur jag ska äta, hur jag ska leva. Men för helvete, ser det ut som jag behöver kostråd? Speciellt inte av en kvinna som väger långt över 100 kg. Nä, och det har varit bra nära flera gånger att jag har sagt elaka saker. Sånt blir jag förbannad på...
En annan sak som gör mig förbannad är det att det skulle vara synd om tjocka människor. Att det skulle vara någon slags sjukdom. Visst det finns tjocka människor som det är synd om, som har en faktisk sjukdom, men den siffran är ungefär 0,2% har jag läst mig till...

Resten? Ja, jag som jobbar in mataffär ser vad dom här människorna äter. Dom äter rönsaker, lättmjölk, lätt-creme fraiche, lätt-margarin. Ja och så en flaska läsk då, tre stora chockladkakor och en liten påse lösgodis för att visa hur duktiga dom är, då menar jag givetvis varje dag. De här människorna njuter jag av att skämta om. Detär inte det minsta synd om dom. Det är faktiskt bara att sluta. Det finns inget beroende-framkallande i någon av dessa produkter...

Bilden är hämtad ur den brittiska TV-serien "Little Britain"

Handikappade: Att härma hur handikappade rör sig kan ju vara extremt roligt ibland. "Ministry for the silly walks" med Monty Python t ex är ju bland det roligaste som visats i TV. Och nog tycker jag de rör sig lite handikappat ibland i den sketchen. Eller deras "Special Olympics" är ju också sjukt roligt...

Men att medvetet göra narr av en specifik handikappad person (eller annan specifik grupp) enbart med syfte att håna och såra är ju inte roligt, utan bara förkastligt och tokdumt...

Sammanfattningsvis:

Grundprincipen är densamma vart man än går. Jag och många av mina vänner har väldigt ofta morbid humor som grundar sig i de mest sjuka, hemska och ohyggliga sakerna. Vi älskar att skämta om ämnen det råder tabu över. Förintelsen, Nazityskland och judars mindervärde. Håkan Mild, handikappade, feta, homosexuella, Linda Rosing, gamla, döda, moderater har också varit heta skämtämne typ jämnt. Men vi skämtar om det i de grupper där vi vet att ingen tar illa åt sig. Skulle en jude komma in i umgängeskretsen (varmt välkommet!) skulle vi först och främst diskutera saken med personen ifråga och se om den kunde acceptera vår humor. Om inte hade vi fått lägga ner den, åtminstone när juden ifråga vore omkring...
Humor är bland de absoluta bästa sakerna som finns i livet. I stunder av sorg, frustration och förgrymmelse kan rätt humor få oss att le och skratta åt tillvaron igen. Genom humorn tar vi oss igenom de svåraste stunderna (Ni kommer väl ihåg skämtbildernaom “Terrorists win” (Counter-Strike) angående WTC-katastrofen? Skämtet om vilken låtsom spelades när Titanic sjönk?)...

Läkare, obducenter, poliser, ambulanspersonal, begravningsentrepenörer - i alla yrken där människor möter död och sorg använder de sig av den mest sjuka, morbida humor för att klara sig genom arbetet. Det är naturligt, det är en försvarsmekanism. Även utanför arbetet får man ha sin egen humor. Men om den riskerar att skada andra är den gyllene regeln att hålla den för sig själv och de som inte blir skadade av den. Oavsett om vissa saker (Muhammedkarikatyrer) är mindre tabu än andra (Förintelsen)...
Humor handlar om balansgång. Det handlar om att balansera på en lina som ibland är mycket svår se. Ser du den så är du min vän, ser du den inte kanske du ska hålla tyst...
It's all Politics

lördag, november 04, 2006

Metablogg

Blogginlägg eller "poster" som handlar om sig själva kan man väl kalla metabloggar? That i don't like. Ibland kan jag tycka att bloggosfären blir insnöad och nördig. Men att beskylla bloggare för att vara ytliga? Kom igen, vad hade du väntat sig? Själva bloggandet som fenomen är ju ytligt...

Man kan faktiskt inte vänta sig trebetygsuppsatser eller långa pseudovetenskapliga essäer i bloggandets värld. Det är inte vad bloggar handlar om. Om man är på jakt efter vetenskapliga tidskriftsartiklar el.likn. så finns det andra forum...

Bloggar kan faktiskt säga lika mycket eller ibland mera än vissa långrandiga och tradiga kolumner eller krönikor. Jag finner stort nöje i att besöka mina favoritbloggar. Väldigt ofta slår man huvudet på spiken i många frågor. En bra blogg ger tankeställare och föder nya idéer, roar, underhåller, utmanar, ifrågasätter etc. På så sätt skulle man kunna säga att det ytliga övergår i djup - tack vare det begränsade utrymmet. En bra blogg hinner aldrig bli tråkig!!!

Jag avskyr alla viktigpettrar som i sina egna bloggar klankar ner på bloggandet. Dom säger att dom har skaffat en blogg bara så att de ska kunna driva med hela fenomenet. Sedan tar dom det på jättestort allvar och postar så in i helvete. Dom njuter av det. Alltså gillar dom egentligen att blogga...

---

Det var längesedan jag skrev nåt här jag vet, jag skäms. Men räkna med två riktiga mastodont-poster de närmsta dagarna. Dessutom har jag massa andra ideér så räkna med full aktivitet här från och med imorgon. Men idag ska jag träna fotboll och supa mig sjukt full. Ha de!!!

torsdag, november 02, 2006

Inga uppdateringar

Orkar inte uppdatera... Kanske till helgen... Skriver på en text som snart är längre än bibeln, mera relevant dessutom...