Rockpoesi

Seasons came, seasons went
The winter stripped the blossoms bare
A different tree now lines the street
Shakin' it's fists in the air

- Nick Cave -

Jag vill parkera var jag vill
Jag vill ha en bil till
Jag vill ha fler kanaler på tv
Jag vill ha mer läsk
Jag vill ha mer fläsk
Jag vill ha flest mest bäst ingen breve
Peta in en pinne i min brasa kom hit
Med mer öl och revbensspjäll
Varför vill du lämna mig säg
Jag skrev ju villan på dig
Jag som är rund go och vit och snäll

- Stefan Sundström -

Now i'm gonna love you
Till the heaven stops the rain
I'm gonna love you
Till the stars fall from the sky
For you and i

- Jim Morrison -

Like your smile
And your fingertips
Like the way that you move your lips
I like the cool way you look at me
Everything about you is bringing me
Misery

- Bob Dylan -

I never knew a man could tell so many lies
He had a different story for every set of eye.
How can he remember who he's talkin' to?
'Cause I know it ain't me, and I hope it isn't you

- Neil Young -

Pete Tosh - I Bob Marley's skugga

Peter Tosh blev mest känd som gitarristen i The Wailers. Många menar att Peter McIntosh som han egentligen hette var viktigare för Bob Marley och hans karriär än vad många kanske kan tro. Det var nämligen Pete som lärde Bob Marley att skriva musik. Det har Bob Marley själv sagt i intervjuer...

1974 tröttnade Pete på att stå i skuggan av sina mera berömda vän, men också på dom långa världsturnéerna som tog tid från solokarriären som var väldigt viktig för Pete. Därför lämnade han gruppen i slutet av 1974. Även om han återvände för enskilda spelningar ända fram till Bob Marleys död 1981...

1976 släppte Pete Tosh sitt första soloalbum Legelize It. Där han bevisade att han var en stor musiker också på egen hand. Skivan blev hyllad i reggae-kretsar världen över. Bob Marley sa bland annat att det var den bästa reggae-skivan han hört. Och själv anser jag att det är en platta väl i klass med Bob Marley’s allra bästa skivor. Att den inte är lika berömd som Exodus eller Burnin’ beror nog mest på det inte står Bob Marley på skivomslaget. Titelspåret handlade om att man skulle legalisera marijuana och blev den mest omtalade låten, banlyst i bland annat England. Men de riktiga höjdpunkterna på plattan är No Sympathy, Why Must I Cry , Igzhiaber och Ketchy Shuby…

1977 släppte Pete sitt andra album Equal Rights. Hyllningarna var enorma, detta var plattan som gjorde Pete Tosh riktigt riktigt stor kommersiellt. Pete Tosh var den mest politiska av originalmedlemmarna i The Wailers. Och här bevisade han det. Några låtar handlade om Apartheid. En låt handlade om att det bara är skjutvapen som hjälper för att få bukt med orättvisor världen över, han ville ha en väpnad revolution. Det var detta som skiljde Pete Tosh från Bob Marley. Bob Marley var politisk, men de politiska texterna fick aldrig bli större än musiken i sig. Pete Tosh var precis tvärt om, för honom var musiken bara ett verktyg, för att få fram vad han tyckte, för att provocera…

1978 släppte han Bush Doctor. 1979 Mystic Man och 1981 Wanted Dred & Alive. Habila plattor men inga mästerverk som föregångarna…

1983 släpptes Mama Africa. Detta blev Pete Tosh’s största försäljningssuccé och gjorde honom till "arvtagaren". Arvtagaren till Bob Marley som dog i cancer 1981. Bob Marley lämnade ett stort tomrum efter sig som Pete nu skulle fylla var det tänkt. Mama Africa var egentligen ett väldigt experimentellt album där han flörtade med många musikstilar (rock 'n' roll, soul, r‘n‘b´). Här var det musiken som stod i centrum. Politiken lämnades åt sidan i mycket större utsträckning än tidigare. Höjdpunkterna på denna platta var Mama Africa, Not Gonna Give It Up, Peace Treaty och Maga Dog. Enligt mig hans allra bästa album…

Det dröjde enda fram 1987 innan han släppte sitt nästa album No Nuclear War, vilket också skulle bli hans sista. Bara veckor efter att No Nuclear War hade släppts blev Pete Tosh skjuten till döds i sitt hem i Kingston. Av sin egen “vän” Dennis Lobban. Pga. av en pengadispyt. Dennis Lobban erkännde direkt och dömdes till döden bara veckor senare…

Men Peter Tosh och hans musik lever vidare...

Ökenbluesen

Ökenblues kallar man ibland blues som kommer från Afrika. Inte i någon nedsättande betydelse, utan för att skilja den från den mer kända bluesen från Nordamerika. Den amerikanska bluesmusiken hade förvisso en hel del gener hämtade från den musik som de afrikanska slavarna förde med sig, men var också resultat av en mutation där såväl storstadens jazz som mellanvästerns folkmusik och söderns väckelsesånger hade betydelse.Med denna bakgrund kan det tyckas märkligt att den amerikanska formen av blues är långt mindre komplex än dess afrikanska motsvarighet, vilken trots allt utgör en del av rotsystemet. Men så är det. En förklaring till detta skulle kunna vara den amerikanska bluesmusikens visserligen ringa men dock publika genomslag via radiostationer och skivförsäljning, och att dess vita förvaltare många gånger gjort sitt bästa för att vattna ur musiken så mycket som möjligt. Gary Moore är väl ett bra exempel i sammanhanget...

Nå. Över till det här med ökenblues, som kan delas ín i en tyngre och en lättare variant. Båda lika sinnesutvidgande. Den tyngre varianten, vilken också är den egentliga ökenbluesen, representeras mest och bäst av gruppen Tinariwen. Sex män och en kvinna som tillhör tuaregerna, ett berberfolk i västra Sahara som tidigare var nomader men som på grund av torkan tvingats bli bofasta.Efter att ha bildats i de libyska flyktinglägren för drygt 20 år sedan är Tinariwen numera hemmahörande i Mali. Gruppen var legendarisk innan någon egentligen hade hört dem...

Med hela sex gitarrer, i sättningen åstadkommer Tinariwen en synnerligen tung och rytmiskt funkig form av blues med en omisskännlig arabisk accent. Musiken är inte överdrivet nyanserad - flashiga gitarrsolon lyser med sin frånvaro, musiken kan ibland kännas rå och monoton. Men den besitter en suggestiv och närmast hypnotiskt pulserande kraft som är fullständigt omöjlig att värja sig emot. Av de två skivor som finns utgivna med Tinariwen i Europa är det hugget som stucket vilken man väljer, om man nu måste välja. Debuten The Radio Tisdas Sessions är möjligen något mer primitiv än 2004 års Amassakoul...

Också den lättare, eller kanske rättare uttryckt mjukare formen av ökenblues har sin främsta företrädare i maliern Ali Farka Touré. I staden Niafunké bodde han fram till sin död för ett drygt halvår sedan, han var också borgmästare i staden. Att Touré ofta kallades Afrikas John Lee Hooker kan tyckas vara en tjatig paradox, men vissa likheter finns det onekligen i den rytmiskt lunkande och ofta minimalt ackompanjerade musiken. Som gitarrist var Touré dock den mästare Hooker aldrig var, och spelade med en smidighet och elegans som var främmande för en hårding som Hooker...

Frånsett samarbetet med Ry Cooder och Taj Mahal på 1994 års Talking Timbuktu har Touré på sina skivor framträtt i stort sett på egen hand och med små rörelser skapat stor musik. Också skivan från 2005 In the Heart of the Moon (World Circuit) där Touré dock möter en annan av Afrikas musikaliska mästare, landsmannen och koraspelaren Toumani Diabaté (Afrikas Jimi Hendrix).Tillsammans broderade Touré och Diabaté kring ett knippe uråldriga traditionella melodier och formar en tidlös, episk musik som till skillnad från annan Afrikansk blues bara ville vara enkel och vacker. Den som hissat varningsflaggan för new age kan därmed vara lugn . Musiken på In the Heart of the Moon har både hjärta och hjärna. Tourés sista skiva Savane kom ut bara månader innan hans död. Ett mästerverk och i mycket en fortsättning på Heart of The Moon men med ännu starkare melodier, ett mycket värdigt avslut för Afrikas främste bluesman...

En comeback å lita annat trams

Nu tar vi tag i den slummrande bloggen igen! Vi går tillbaks till dess rötter, mera musik och mindreprivata personliga utläggningar om saker som ändå ingen bryr sig om. Imorgon lägger jag upp ens tor postning om den Afrikanska bluesen...

Kortisar:

Har verkligen försökt, men jag förstår fortfarande inte Arctic Monkeys storhet...

Ja, ibland är världen väldigt liten...

Roger Federer gör det till en fröjd att titta på tennis, inte spännande, men en fröjd...

Skönt att Världens Viktigaste Man är hemma igen, framförallt är det skönt att Världens Viktigaste Mans körkort är hemma igen...

Jag ska också starta en sådan där Sexblogg, den kommer bli Sveriges sämst uppdaterade blogg...

Jag håller med Wikegård, det tacklas för lite i svensk hockey...

Jag längtar redan till midsommar...

Just nu lyssnar jag bara på Ali Farka Toure, Pete Tosh och Neil Young. Så det så...

Är inte mycket för engelska kostymdramer egentligen men Bleak House är den bästa serien sedan Deadwood. Gillian Anderson är magnifik som adelsdam. Finns på DVD...

Jag tror på succé för Marcus Rosenberg i Werder Bremen. Killen har utan tvekan talang i överflöd, det handlar bara om att han måste komma till en miljö där man tror på honom och tar till vara på hans styrkor, han är ingen "9:a" i ett 4-3-3-system som Ajax ville...

Sportbladet må vara överlägsen Expressens sportbilaga, men Mats Olssons krönikor påSöndagarna är veckans läsning...

Men oftast är den väldigt stor...

Vilka låtar gjordes 2005? Jag undrar fortfarande...

Zlatan Ibrahimovic är världens bästa fotbollsspelare just nu, jag tror ingen fotbollskunnig människa vågar säga emot det påståendet, och han är svensk!

Om man bortser från 10 öl i Lördags har jag varit nykter i nästan 2 veckor, är jag inte duktig

Konstiga förslag, Jack Nicholson och Rolling Stones

Fick en mycket konstig förfrågan i Fredags. Och jag frågar mig fortfarande om den var på allvar. Var den det så måste jag vara korkad, var det på skämt så förstår jag fortfarande inte. Jag måste reda ut det här, var det allvarligt menat så är jag troligen den lyckligaste mannen på jorden...

---

Igår tränade jag fotboll för första gången på mycket länge, konditionen blottade sina brister, min fot också, men det kändes bra att komma igång igen. Efter träningen, åtskilliga öl på Paddingtons i Pers och Davids sällskap. Mycket trevligt. Därefter bio med min morbror Peter. Vi har precis samma filmsmak och går minst en film i månaden tillsammans. Mycket trevligt...

Den här gången var det Departed. Årets film kan jag säga utan att blinka. Å Jack Nicholson, finns det någon skådis som har varit med i fler mästervärk än honom? Ska snart sätta mig ner och se originalet Infernal Affairs igen, har en känsla av att den filmen växer ytterligare nu...

---

Men först ska jag se Inter-Fiorentina, Zlatanist som jag är...

---

Har kommit in i en Rolling Stones-period, lyssnar just nu på Sticky Fingers, en av dom allra bästa skivorna som gjorts, ever, så det så...

---

Jag vet att jag är mycket seg när det gäller sånt här, men hon är värd väntan...

Jag vill inte vara en av dom som levde när tiden stod stilla

Idag på jobbet kom det in en, tja ska vi kalla det för "äldre dam". Hon var 97 år gammal, således född 1910. Ruskigt gammalt. Jag började snabbt räkna lite och ju mer jag räknade, desto mer avundsjuk blev jag. Personen som stod framför mig var alltså född, ja hade kanske till och med minnen från första världskrigets slut! Hon var 29 år, sex år äldre än vad jag själv är nu, när andra världskriget startade...

Och i trettiofemårsåldern när kriget tog slut. Hon har levt med Hitler. Med Churchill. Med "Kalla kriget". Varit vuxen när Sverige tog VM-silver och sett första människan på månen, men bara på en liten tv-skärm. All denna teknik!När hon var liten fanns väl knappt bilar. Datorer och mobiltelefoner var ett halvt sekel bort. Tvättmaskiner, videobandspelare och ungefär en miljon andra saker...

Hur fick man tag i andra människor? Hur levde man? Det är svårt att föreställa sig. Kanske har hon barn. Barn som är pensionärer idag. Vuxna barnbarn eller till och med barnbarns barn i min ålder. Med närmare eftertanke så lever ju min gammlafarmor också. Hade jag skött mina kort rätt så hade hon haft barnbarnbarnsbarn vid det här laget. Känner pressen...

Anyways... Jag blir både fascinerad och avundsjuk när jag tänker på allt dessa människor har upplevt. Krig, dåliga tider, nya tider, utveckling och ny teknologi. Två helt olika världar. Två helt olika liv. Jag hoppas på mer utveckling, mer förändring, mer krig....nej inte riktigt. Men jag hoppas att jag får uppleva åtminstone en bråkdel av vad dessa damer fått. Jag vill se världen förändras, se saker hända...

Jag vill inte vara en av dom som levde när tiden stod stilla...

Vilse i vardagen

Jag trodde det var snö på gatan men det var bara våt asfalt. Min rygg gör ont, mina armar är stela av träningen av eller nåt och i mina fickor hittar jag hittar jag i tur och ordning: två halstabletter, lypsyl, ett klistermärke som jag inte vet hur det har hamnat där, ett spårvagnskort, ett SL-kort som har legat där sedan jag var i Stockholm, ett ipodfodral, en trasig nyckelring,ett visitkort och någon slags entrébiljett till något som jag inte kan svara på vad det är...

Jag fryser nåt så jävulskt å försöker bli varm men det går så himla dåligt. Jag ligger inrullad i min varmaste tröja i en tom lägenhet och önskar att jag inte frös. Jag försöker ringa ett samtal men hon svarar inte, måste vara ute med hunden tänker jag. Istället tittar jag på tv inrullad i den där varmaste tröjan som inte hjälper mot att håren på mina armar står rakt upp, mot att utsidan av mina lillfingrar är vita och inte går att känna...

Jag ser på Deadwood och tänker att det är den bästa serien som gjorts, ever. Jag ser en dokumentär om ett rockband jag trodde att jag hade glömt. Jag tittar på en fransk film utan textning. Jag förstår inte ett smack men jag ser ändå klart för kvinnan är fin. Jag har datorn på, stereon på, tvn på, jag tänker att alla maskinerna borde få upp värmen i rummet. Dörren slår igen där nere, mamma är hemma från jobbet, jag tänker, ännu en jävla dag till spillo...

Fotnot: Spårvagnskort = Busskort. I Göteborg säger alla spårvagnskort, något som jag omedvetet har börjat annama

Ensamhet

Ibland fylls jag av känslan att det är meningslöst, att min dröm är en utopi, vissa beskriver det som något mycket enkelt, beskriver saker som de mest vardagliga. Jag förstår det inte... jag förstår mig inte... På sitt sätt kan jag förstå vissa problem, men vissa barriärer är enorma, från din.. er sida, kan ni gå uppför en lätt lutande barriär.. från mitt håll är barriären lodrät och mycket hög. Å jag saknar verktygen för att ta mig över, saknar sugfötter. Dessutom lider jag av svindel...

Och det är ingen idé för någon försöka ta sig förbi barriären, för på andra sidan finns bara jag.. det är inte värt att ta sig förbi den bara för att komma till mig, och problemet är att, hur ska jag finna ork till att ta mig förbi den själv när det inte finns något som pekar... Kanske om jag skulle jag ta mig över barriären, bara för att misslyckas, för det är så uppenbart, jag står utanför systemet. Är dömd till det här, det är min lott. Att för evigt få vara ensam, det skulle inte behövas mycket, men just därför får jag ingenting.. en komplimang.. en blick.. någonting... ingenting...

Annorlunda

20.11 Ibland läser jag vissa texter, texter som troligtvis får helt motsatt effekt än författaren tänkt sig. Jag kan bli.. nedstämd, lite hängig av att läsa vissa saker, gärna vid fel tillfälle. Det är något jag inte kunnat komma ifrån, något som varit likadant under tiden jag bloggat, och gärna då när jag varit nere och plaskat i någon djup dal.. som nu...

Men många gånger känner jag mig så alienerad från personer som jag i mina ögon kan se vissa likheter hos. Och tro inte att du som läser det här är träffad, för även om du är träffad så vet du inte vad jag menar.. och jag vet det knappt själv, känslan är svårbeskriven...

Men många inlägg känns som de bara bevisar hur få som verkligen förstår mig mer än bara till en viss del..
Äh jag vet inte vad jag vill skriva egentligen, så jag sätter punkt.. här.. nu...

20.57 Det blir inte så mycket skrivit i bloggen nuförtiden. Det beror inte på motivationsbrist, det beror inte på att jag jobbar mycket. Det beror på att jag skriver så jävla mycket låtar, dom bara sprutar ur mig. Efter att Alex presenterade Hugh Scott Band 2 för mig på nyår så har jag hittat ny inspiration, en ny teknik att skriva musik på. Måste köpa deras skivor...

Ja, i vilket fall, jag har låtar till ett dubbelalbum nu. Över 30 låtar av varierande kvalitet, dom har alla melodier dock. Nu ska jag bara gå gitarr-kurs, men det är bara små hinder på vägen mot stjärnorna. Å jag ska lägga upp lite texter på den andra bloggen, snart... När jag får tid...

21.06 Nu ska jag ge Grey's Anatomy min fulla uppmärksamheten, hon asiatiskan är såååå jävla läcker...

Nick Cave, rädisor och Lady Vengeance

Grindermen har släppt en ny låt. En fantastisk låt. Jag är glad att Nick Cave inte, som jag trodde, släppte en ny platta med sävligt pianoklink och bibelreferenser. Detta är primitivt och nyskapande, och därför också en aning otippat...

Det är fint med folk som har kontakt med sitt känsloliv.Den börjar bra, den här veckan med färgen vit. Jag sitter ju här, i morgonrocken och ska just till att se klart Lady Vengeance, som jag inte orkade igårkväll. Har gjort grönssaksoppa som smakade gott, och kanske lite för mycket muskot. Jag är en sucker för den ädla nöten muskot. Speciellt i soppa, och i mos förstås. Rädisor är det i soppan också. Det är förbannat gott. Känner hur kilona rinner av mig. Nu ska jag läsa en novell. Sedan gyma. Sedan åka till stan och fika med Anna. Så det så...

2007, vart tog du vägen nu?

2007 är en vecka gammal. Har det då inneburit något nytt? Självklart inte. Har fortfarande inte skrivit in mig på bilskolan. Har inte börjat på gitarr-kurs. Köper kläder, skivor och filmer för pengarna iställetför något vettigt. 2007 har också inneburit för lite sömn, konstiga infall, raseriutbrott mot stackars kunder och dryga utläggningar om varför jag förtjänar bättre än så här...

Dessutom har jag varit på en misslyckad dejt. En nästan hemlig dejt. Mattias fick inget veta. Nästan bara tjejerna på jobbet kände till den. Tjejen hette Johanna...

Men den sög. Hon satt och pratade om sig själv hela tiden, och som hon pratade. Och hon pratade om sitt ex., vem fan pratar om sitt ex på en dejt? Och när jag väl fick en syl i vädret sa hon bara: okej. Så bytte hon samtalsämne. Jag drack 7 koppar kaffe för att inte somna. Innan vi skildes åt sa vi att vi skulle ringa varandra nästa vecka. Jag kände mig som Chandler i Vänner. Jag visste ju om att jag aldrig kommer ringa, men ändå sa jag det...

Nu tror säkert folk att jag är ännu bittrare, ännu surare bara för detta misslyckande. Men aj så fel man kan ha. Faktum är att jag nog aldrig hade några ambitoner med den här tjejen. Allavet ju att jag är fruktansvärt kär i en annan tös och jag kommer inte ens fundera på andra förrän det har gått över. Inte ens om Natalie Portman ringde. Kanske var det den hemska inställningen som förstörde dejten?

En sak till: Jag har inte varit på krogen på hela helgen. Lite annorlunda är nog 2007 ändå. Nu ska jag snart till jobbet men första ska jag sätta videon på tajmer-inspelning. Programmet "I en annan del av Köping" vill man ju inte missa...

2006-quiz

Höll du några av dina nyårslöften?

Mitt enda nyårslöfte var att ta körtkort. Så nej...

Blev några av dina vänner föräldrar iår?

Nej, å ingen är tillräckligt mogen för att bli det heller...

Dog någon som stog dig nära?

Nope...

Vilka länder besökte du iår?

Ett lugnt år. Danmark å Norje...

Vilka händelser 2006 kommer du alltid minnas?

När jag såg henne för första gången...

Vad var din största framgång iår?

Inte många... Att jag överlevde midsommar...

Största misstaget?

Oj... Det är många...

Har du varit sjuk eller skadad?

Nej...

Bästa köpet?

Svårt... Det skulle varit henne bakom Feskekörka isåfall...

Gjorde någon dig riktigt glad?

Många. Har fantastiska vänner runt omkring mig...

Vilka låtar kommer påminna dig om 2006?

Workingmans Blues 2 och alla på Cash-skivan...

Var du ledsnare eller gladare än tidigare iår?

Både och...

Vad önskar du att du gjort mer?

Mer för att få henne och så skulle jag rest mera...

Vad önskar du att du gjort mindre?

Gjort slut på mindre pengar... Druckit mindre alkohol, men 2007 ska bli mysiga hemmakvällar med henne och mindre blöta krogrundor...

Hur tillbringade du julen?¨

Med nära och kära hemma...

Blev du kär iår?

Ja, det var årets understatment...

Hur många One Night Stands?

Ett i Halmstad i somras... Jag minns det knappt... Hatar sånt egentligen...

Favoritprogram på TV?

Deadwood, Simma Lugnt Larry och Prison Break...

Hatar du något nu som du inte hatade i början av året?

Alex Schulman...

Bästa boken du läst iår?

Patient 67...

Största musikaliska upptäckten?

Johanna Newsom...

Något du önskade dig och fick?

Fler vänner...

Något du önskade dig men inte fick?

Henne... Jag inser att det börjar bli tjatigt men hon är allt jag tänker på...

Vad gjorde du på din födelsedag?

Minns inte... Gillar inte att fylla år... Kvällen innan var jag på Bryggeriet, det minns jag knappt heller... Hehe...

Hur skulle du beskriva din stil 2006?

Jag blev mera social, mindre elak... Har blivit starkare som människa, så har jag börjat längta efter att bli pappa... Alltså jag mognade nog lite...

Vad fick dig att må bra?

Hon, att Mattias hittade en kvinna, att Alex flyttade hem, nytändingen på jobbet, alkohol, att jag började träna, hunden,Borat, Football Manager 2007, att Dave kom tillbaka, mitt mål i första matchen, Tre Kronors OS-Guld...

Vilken kändis är du mest sugen på?

Natalie Portman eller Amy Lee...

Vilken politisk debatt angagerade du dig i?

Ingen...

Vem saknade du mest 2006?

Ingen...

Det bästa människorna du lärde känna bättre?

Jag lärde känna alla bättre...

En värdefull läxa du lärde dig iår?

Ta ingenting för givet, var dig själv,fånga dagen... Jag lärde mig fler klyschor än läxor 2006...

©Bild: Mattias Poulsen