Bryr mig inte

Det händer så mycket som jag inte vet något om. Det är så oerhört skönt att inte behöva tycka något om det som diskuteras, att faktiskt inte ens kunna tycka något...

Nedgång på börsen, och nån frågade mig ”Tror du att det kommer fortsätta gå neråt?” och jag höll på att garva ihjäl mig, så underlig var det att få den frågan. Börs, är inte det typ en plånbok eller nåt???

Lordi vann Melodifestivalen. Har stått om 50 sidor varje dag i tidningen om dom. Som jag skulle bry mig? Har inte ens hört Carolas låt...

En blond tjej (ovanligt) vinner Big Brother och folk verkar tycka att dokusåpor är något man fortfarande behöver förhålla sig till och ha en åsikt om. Jag tycker att det är ungefär som att diskutera om det är rätt eller fel att ha mjölk i sitt kaffe...

Nä nu är det snart Sweden Rock och Fotbolls-VM...

Nils Petter är cool

Jag såg tyvärr inte Nyhetsmorgon, men jag väljer att lita på Aftonbladet (vilket i och för sig ofta kan vara ett misstag, men att dissa kvällstidningar är mossigt och så medelklassintellektuellt hyckleri). Och jag vet att jag har sågat Aftonbladet till fotknölarna i den här bloggen tidigare men jag har upptäckt att jag inte klarar mig utan den...

Flinar lyckligt och respektfullt åt Nils Petter Sundgrens syrliga sågning av sina fd. chefer på TV4. Han kallade cheferna som oseriösa och allmänt småsinta. Fruktansvärt roligt var det att läsa om inte annat…

Så otroligt osvenskt och rätt. Som svensk ska man vara tyst om man får sparken. Man ska visa respekt för sin fd. chefer. Man ska lämna sin post med svansen mellan benen och hålla käften. Mer varför ska det vara så???

Det kan ses som småsint och omoget - raka motsatsen till PK och allmän hövlighet, ni vet - men det är ju det som är så jävla härligt. Bitterheten lyser igenom och man får se något osvenskt trashigt och ärligt, som dessutom slängs fram på ett kyligt, kontrollerat och välformulerat sätt. Älskar det. Nils Petter är typ Sveriges Zeb Macahan...

En fantastisk definition av manlighet som behövs i TV-rutan. Ärlighet, karaktär, personlighet och tyngd istället för Steven Seagal-filmer, krogmisshandel, bar överkropp utan anledning, obscena affischer, argument mot jämlikhet, Sofiero-öl och andra patetiska, hjärndöda machoprylar…

Dessutom är ju flinten sanslöst cool i jämförelse med vissa sportkommentatorers rooster-frillor…

Embrace the clichés

Det satt en man, ett gammalt fyllo på en pub i Göteborg en gång och skanderade utan att skämmas: – Embrace the clichés! Det var ingen på puben som brydde sig om vad han sa, han var ju ett fyllo. Men jag tog det till mig och funderade på vad mannen egentligen menade, jag minns att jag låg sömnlös funderades på det hela natten. Vad menade människan?

Jag kommer att tänka på det ibland när man nått en ny insikt om sina egna tillkortakommanden. När man hämmad av sina begränsningar inte kommer ditt man vill. När man – just det – känner sig som en kliché, som en parodi på sig själv. Det är bara att stanna upp, se till det som är ens eget och fortsätta i upptrampade spår. Det var så han menade, mannen. Hans tillkortakommanden berodde på spriten...

Embrace the clichés!!!

Det kan handla om något så enkelt som ens musiksmak. Herregud, den utvecklas ju inte! Och? Fortsätt istället. Gräv djupare där du står. Lyssna mer på gubbrock och gnälliga singer/songwriters. Låt Damien Rice gå på repeat dagarna i ända! Läste ett citat nyss:

”Genom hela mitt liv har jag rent instinktivt övergett allt som inte legat för mig”

Det var den genialiske Graham Greene som sa det. Funderar på att ta ett gäng halvdrastiska beslut om förändringar i mitt livbaserat på det citatet. Flummigt eller???

Embrace the clichés!!!

Sanningen om U2 eller: Hur jag slutade lyssna på enkelspårig gubbrock och lärde mig älska musik med innehåll

"Det finns mycket att säga om irländarna U2. Namnet U2 är taget efter bandets favoritbokstav, u:et, och en siffra...

Bono heter egentligen inte Bono utan något helt annat. The Edge heter däremot The Edge och inget annat. Han är döpt till The Edge för hans föräldrar var sjuka i huvudet.Det här känner de flesta till. Men det är få som vet att The Edge är 800 år gammal och föddes samma år som Novgoroderna angrep Kexholm genom att anfalla Viborg.Den lilla mössan han vägrar ta av sig innehåller ett serum som gör att han är tvungen att spela exakt samma gitarriff precis hela tiden, dygnet runt, år in och år ut...

Det har ofta sagts att det är just denna suggestiva gitarrvägg som gör U2’s musik så omedelbar och lätt att känna igen. Men det är alltså en åkomma, närbesläktad med skrapsåret och gikten. De andra två medlemmarna i gruppen har varit ett stort stöd för The Edge och de har anpassat musiken efter hans handikapp. Det är både en perfekt illustration av U2:s enorma empati och en påminnelse om varför Bono började röka vid 37 års ålder...

Bob Dylan pensionär

Bob Dylan fyller 65 år idag, något som sådan här blogg som är döpt efter en av hans sånger å allt givetvis inte får missa. Om han firar sin födelsedag med svenska kanelbullar som han tydligen älskar det vet jag inte...

Ska jag var riktigt riktigt ärlig så tror jag inte han firar överhuvudtaget, eftersom han avskyr att bli gammal mest av allt. Grattis i vilket fall som helst Bob!!!

***

Idag är det dessutom bara 7 månader kvar till Julafton. Underbart!!!

Nostalgi: Sweden Rock 2004

*Texten är hämtad ifrån min gamla dagbok på Lunarstorm (2004-06-19)
Då var det dags igen, Sweden Rock. Coola killarna Dave, Henke, Stubben och fyllot (jag) skulle ännu en gång sätta skräck i Norjes vid det här laget härdade befolkning. På förhand innan vi åkte hade jag egentligen bara två band jag inte ville missa. In Flames och Judas Priest. Möjligtvis Testament oxå.

Vi åkte vid 6-tiden på onsdagen. Resan ner drog ut på tiden då vi var tvungna att stanna i varje halländsk stad för att Stubbos skulle göra Ung vänster-ärenden. Men vi lyckades faktiskt komma fram vid 9-tiden på kvällen. Och vi lyckades dessutom sno den sista platsen på den privata campingen framför några galna tyskar (skulle förmodligen se ”Helloween”)…

När tälten var uppsatta satte drickandet snabbt igång. Jag och Stubbos satte i oss ett 10-tal öl var.Men kvällen blev endå ganska lugn och vi la oss ganska tidigt .Vi var alla ganska trötta...

Morgonen därpå åkte vi in till Sölvesborg och handlade. Jag fick briljera med sina ICA-kunskaper. PLU-numrena på alla grönsaker rabblades upp inför beundrande kompisar. Väl hemma tog man några kalla till innan det var dags för den första konserten Entombed. Jag och Dave gick ditt med en gång. Dom andra två trodde dom var på Entombed när dom i själva verket var på Y&T. Jävla skillnad det. Sedan beslöt vi oss att gå tillbaka till tältet och supa tills Judas Priest började. Fagge blev väldigt full speciellt efter ”Judas”. Skickade under den kvällen korkade SMS för typ 90 kronor (förlåt Anna, Scheffel och alla andra som känner sig träffade, kommer inte ihåg alla)…

Det var dags för den sista speldagen på festivalen. Jag vaknade upp utan att vara det minsta bakfull trots att kvällen innan hade varit väldigt blöt. Vi hade redan gjort slut på all sprit vi hade med oss och vi fick åka in till Sölve och köpa mera (2st brännvinsflaskor). När vi kom tillbaka gick vi på Testament med våra Frillesåsvänner Micke och Linus. Testament var bra utan att sätta några enorma avtryck i mitt ”Thrash-hjärta”. Efter det drog jag och David tillbaka till tältet medans dom andra gick till något band som Mattias (=Stubben) påstod sig ha hört förut…

Jag och David hade druckit upp brännvinsflaskorna när dom kom tillbaka. Vi var snörfulla och vi insåg ganska snabbt att vi inte skulle klara av att följa med Henke och Mattias på Nightwish. Något som vi inte behövde ångra eftersom den värsta regnskuren i mannaminne startade ungefär samtidigt som Nightwish”stälde sig på scen. Nä jag och David gick till Henkes bil istället där ölförrådet fanns. Vi satte i oss x antal öl. Plus att vi gav en massa öl till ett gäng tjejer som vi träffade på när vi nu staplade iväg mot festivalområdet där In Flames snart skulle inta en scen. En spelning som gick till historien som den kanske bästa jag någonsin ha varit på. Tillsammans med Metallica och Springsteen på Ullevi möjligen. Jag stod längst fram tillsammans med Mattias och röjde hela jävla spelningen…

Efter detta var det dags för Europe. Från denna spelning minns jag inte speciellt mycket. Jag tror jag sov den mesta av tiden. Kvällen och natten sedan blev ganska lugn och sansad. Vi hade bestämt oss för att ge oss iväg tidigt på morgonen...

Vi drabbades av ett litet bakslag när vi skulle ge oss iväg. Mattias 8000-kronors systemkamera var borta. Någon hade förmodligen varit inne i vårat tält och snott den. Sammanfattningsvis en väldigt rolig festival som jag kanske kommer att minnas mest på grund av att Henke lyckades tappa ner 4 olika saker i kanalen (vattenkanalen) som vi sov en meter ifrån inom loppet av 1 minut, däribland sin mobiltelefon…

***

På Onsdag är det 2 veckor tills det är dags igen, å tro inte vi har mognat sedan 2004. Fjolårets festival tydde inte på det i alla fall...

Just nu-listan (aktuella saker i mitt liv):

10 i topp
1. Stubben (allmänt) - Äntligen hemma……
2. Pearl Jam (musik) - Har gjort årets skiva...
3. Semester (allmänt) - 2 ½ vecka kvar…
4. Anna (allmänt) - Kommer alltid att vara med på denna lista…
5. Pete Tosh (musik) - Lika bra som Bob Marley…
6. Lagunak (sport) - Nu har segertåget börjat…
7. Fotbolls-VM (sport) - Två veckor kvar…
8. Fylla (allmänt) - Halmstad till helgen, jävlar vad det ska svinas!!!
9. Primal Scream (musik) - Har gjort årets låt…
10. Nicklas Bäckström (sport) -Vår nya NHL-stjärna…

10 i botten
1. Linda Skugge (allmänt) - Kommer alltid toppa denna listan…
2. Sommarn (allmänt) - Vart tog den vägen???
3. Telefonförsäljare (allmänt) - Igår ringde dom 22.10...
4. Eurovision Song Contest (musik) - Oj vad full jag måste vara för att titta på den…
5. IFK Norrköping (sport) - Inte i år heller…
6. 17:e Maj (allmänt) - Norge är ett skitland…
7. Monarki (allmänt) - Ingen monarki, ingen demokrati…
8. Amerikaner (allmänt) - Först nu har dom börjat fatta…
9. Juventus (sport) - Jag är inte förvånad…
10. Semester (allmänt) - Jag vill inte vara hemma i år igen…

Ingen fara

Primal Scream's nya platta Riot City Blues sågades i Aftonbladet idag. Men ta det lugnt pojkar och flickor. Det var Markus Larsson som som stog för denna bedömning, mannen som tyckte att Kicki Danielsson's bidrag i Melodifestivalen var bra...

Själv tror jag på en skiva i klass med Screamadelica. Singeln Country Girl gör ju att man hoppas i alla fall...

Vad jag i alla fall ville ha sagt var att man ska inte dra för stora växlar av vad som stod i The Daily Smörja idag...

Riot City Blues släpps den 7/6...

Kortisar:

Imorgon måndag släpps “Kiss Kiss Bang Bang” på DVD. En fantastiskt underhållande film som jag varmt kan rekommendera. Val Kilmer är ju faktiskt sjukt skön i huvudrollen!Har aldrig gillat den mannen innan...

***

Var har MTV Sverige hittat tönten som läser nyheterna i “MTV News”???

***

Kan man inte få köpa Sportbladet löst? Nu går det ju inte att läsa Bjurman heller efter vad han skrev idag i sin krönika. Virtanen är en pretentiös besserwisser utan humor. Dessutom den där Markus Larsson, han tror han vet så jävla bäst. Han tror han är den första som fann soulen. Patetisk. Quetzala Blanco, Expressen är den enda nöjeskrönikören på en dagstidning som är rolig att läsa. Tjejen vet vad bra musik är!!!

***

Vafan hände med sommarn? Väder-prognosen inför Tisdagen säger 6 grader och regn enligt SMHI’s hemsida Brrrr. Men har jag tagit fram shortsen, då ska dom fanimej vara på. Jag ger mig inte…

***

Snart kommer min topp 75 lista på de bästa albumen dyka upp i bloggen. Gjorde en liknande lista i min gamla blogg. Men den sattes ihop på 1 1/5 timme, och vissa givna glömdes bort. Den här kommer bli den definitiva versionen . Har arbetat på den i snart en månad…

En fantastisk skiva:

Cornelis Vreeswijk & Jan Johansson trio: "Grimascher & telegram" (1966)

Två sanna mästare ihop som blir något mer än var och en för sig. Som Lennon & McCartney. Som Hasse & Tage. Jazz-legenden Johansson och poeten Cornelis"...

"Grimascher & telegram" är ett mästerverk. "Telegram för fullmånen" och "En visa om ett Rosenblad" är bland det vackraste, mest spröda man kan höra. Och den fräcka, svängiga "Ångbåtsblues". Alla Cornelis studioskivor på Metronome från 60-talet är fulländade. Hans 70- och 80-tal blev betydligt svajigare...

Att morsan hade sådana här skivor...

Dagens låttips:

Free Bird - Lynyrd Skynyrd (1973)

Kanske inte ett så spännande låtval. Men jag som har lyssnat extremt mycket på sydstats-rock på senare tid kände mig tvingad att nämna deras nationalsång. Sydstats-rockarnas nationalsång...

Och det är väl inget snack om att det är en sjukt bra powerballad, väl i klass med Stairway To Heaven. I alla fall i min värld och jag älskar Led Zeppelin. Låten är en underbar blandning av Blues, garage-rock och country. Det var detta som gjorde Lynyrd Skynyrd så stora. Man var ett av dom första banden som vågade bryta gränserna mellan genrer...

Låten skrevs som en hyllning till Duane Allman, gitarrist i The Allman Brothers som dog av en överdos 1972. Ett sju minuter långt gitarrsolo avslutar låten, ett av dom allra främsta i historien. När Lynyrd Skynyrd råkade ut för en flygolycka 1977 och tre av bandmeddlemarna omkom fick texten en helt ny innerbörd…

"If I leave here tomorrow
Would you still remember me?
For I must be travelling on,
now,’cause there’s too many places I’ve got to see.
But, if I stayed here with you, girl,
Things just couldn’t be the same.’cause
I’m as free as a bird now,
And this bird you can not change.
Lord knows, I can’t change.

Bye, bye, it’s been a sweet love.
Though this feeling I can’t change.
But please don’t take it badly,’
cause lord knows I’m to blame.
But, if I stayed here with you girl,
Things just couldn’t be the same.
Cause I’m as free as a bird now,
And this bird you’ll never change.
And this bird you can not change.
Lord knows, I can’t change.
Lord help me, I can’t change."

Liveversionen som finns med på plattan On For The Road är den ultimata versionen av låten. Är enligt mig överlägsen originalet från Skynyrd’s-debuten Pronounced Leh'nerd Skin-Nerd…

Use Your Imagination

Jag är nog knappast den första som har lekt med tanken hur musikaliskt historiesättande det hade varit om Guns 'n' Roses bara släppt EN skiva med de bästa låtarna från Use Your Illusion I/II...

Istället för att ha utfylldnadsskit som "My world" och "Get in the ring" (som dessutom innehöll mogna axlrosesistiska personangrepp mot journalister) så hade det kunnat vara 90-talets mest fulländade rockskiva. Så här skulle en Use Your Illusion sett ut enligt mig:

1. Dead Horse - Lite för pretentiös början på låten, men sådär 56 sekunder in i låten så knakar det till och fram kommer en låt som borde varit det självklara singelvalet bland alla låtar.
2. Civil War - Även den här bortglömd när man gjorde musikvideos, men enligt mig deras allra bästa låt tillsammans med Nighttrain.
3. Pretty Tied Up - Cool låt.
4. November Rain - Pompigt och pretentiöst värre, när homofoben Axl Rose försöker leka Elton John och Freddie Mercury. Allt är dock förlåtet när Slash kör igång sina gitarrsolon.
5. Estranged - Definitivt Axl Rose finaste ögonblick som sångare.
6. So Fine - Duff McKagan visar prov att han också kan genom att göra den här tributen till Johnny Thunders.
7. Dust N' Bones - Rock, funk och blues i en riktigt bra blandning.
8. Bad Obsession - It's a Bad Obesession.
9. You Could Be Mine - Rolig video med Ahnuld och lika bra låt av Gunsarna.
10. Don't Cry - Egentligen en ganska dålig rockballad, men det var trots allt en stor låt försäljningsmässigt.
11. Locomotive - Hårdaste grundriffet sedan Paradise City gör den här låten till en självklar låt på en sådan här skiva.
12. Live and let die - Ok, det är inte de som har skrivit den. Men deras version överglänser faktiskt originalet, vilket inte är jättevanligt.

Så där har ni det, en skiva som är näst intill fulländad. Inte lika bra som deras Appetite for Destruction, men hur många rockplattor är det?

Dagens låttips:

Thrasher - Neil Young (1979)
Kanske Neil Young’s vackraste melodi någonsin. En akustisk låt från det fantastiska albumet Rust Never Sleeps (1979). Men låten skrevs redan 1974 på återföreningsturnén med CSNY. Texten handlar om hur trött han var på de övriga medlemmarna. På deras divalater, deras knarkande, deras ständiga bråkande. Låten handlar om turnélivet, om att sparka sönder hotellrum, sova ruset av sig på turnébussen. Hela låten är skriven i metaforer...

”It was then I knew I'd had enough,
Burned my credit card for fuel
Headed out to where the pavementturns to sand
With a one-way ticketto the land of truth
And my suitcase in my hand
How I lost my friendsI still don't understand.

They had the best selection,
They were poisoned with protection
There was nothing that they needed,
Nothing left to find
They were lost in rock formations
Or became park bench mutations
On the sidewalksand in the stations
They were waiting, waiting.

So I got bored and left them there,
They were just deadweight to me
Better down the roadwithout that load
Brings back the timewhen I was eight or nine
I was watchin' my mama's T.V.,
It was that great
Grand Canyon rescue episode.”

Och han lämnade CSN mitt under brinnande turné. Den officiella förklaringen var sjukdom i familjen. Sanningen var nog nån helt annan...

Thrasher finns med på skivan Rust Never Sleeps från 1979. Plattan har fått 5 stjärnor i All Music Guide.

Ett sådant nöt

Vafan skulle han upp i palmen och göra, Keith Richards?Rolling Stones-stjärnan är 62 år fyllda, men klättrar fortfarande i träd. Drog på semester till Fiji, vilket måste har varit väldigt nära en drömsemester, men det hela utvecklade sig istället till en mardröm. Inte bara för Keith Richards. Utan också för Rolling Stones. För musikfans världen över…

Istället för sandstränder, palmer, kluckande vågor, strålande sol, skugga under parasollen och små hyddor att dra sig tillbaka till för en liten siesta, följd av en kall paraplydrink blev det hjärnskakning, livsfarliga operationer. Kontraster…

Visst, palmerna hör till, är värda uppskattning både för sitt utseende, sin ansenliga resning och sina nötter. Men poängen som Keith Richards måste missat, det är att lekmän inte ska ens försöka att klättra upp och hämta palmens frukter. Speciellt inte om man är 62 år fyllda...

Det man istället bör göra är att antingen vänta lugnt och stilla på att de dimper ner – eller så tar man en stillsam promenad till marknaden, där det med största säkerhet finns kokosnötter att köpa för en ringa penning. Gubben måste ha varit väldigt sugen på kokosnöt. Eller så var han redan hög och fick lust att bli ännu högre…

Hur som helst föll han i backen, det gjorde säkert ganska ont, och det blev raka spåret till sjukhuset, med flyg till Nya Zeeland. Hjärnskakning, sades det från början. Men så igår kom det ut rykten om att stjärnan skulle ha tvingats till en allvarlig hjärnoperation pga. skallskador. Som i sin tur skulle leda till förlamning…

Lyckligtvis stämde inte dessa uppgifter som inte helt oväntat den engelska tabloid-pressen spridit ut. De senaste rapporterna säger istället att Keith mår bra och att han kommer att bli fullt återställd. Och att Rolling Stones kommer att inleda turnén i mitten av Juni som beräknat…

Glada nyheter alltså. För hans familj i första hand givetvis. Men också för oss beundrare. För utan Keith Richards finns det inget Rolling Stones…

Producenten

Ett av de mest facinerande fenomenen inom musiknörderiet är producent-dyrkandet. Producenten har i popnördens värld många gånger större dragningskraft än artisten till och med…

För vem kan berätta anekdoter och historier eller häpnas över levernet hos grupperna som Phil Spector producerade? Historierna om Phil Spector själv är desto fler...

Det var många som fann countryn genom att lyssna på Emmylou Harris's Wrecking ball"men vad hade den plattan varit utan Daniel Lanois's producerande? Samme man gjorde underverk med Bob Dylan's insomnande karriär 1989 med plattan "Oh Mercy". Skulle det finnas någon anledning att äga U2s ”Achtung Baby” över huvud taget om det inte vore för Brian Enos mystiska ljudbild???

Producenter som väljer att höras väldigt mycket i slutresultatet får hos musikfanatiker som mig en närmast mytisk status. Vem det är som faktiskt håller i instrumenten kan - och detta säger jag motvilligt med handen på hjärtat - kan i vissa fall vara oväsentligt ..

Jag älskar tanken på den mediaskygge, vansinnigt kompetenta experten som bara håller sig i bakgrunden och lyfter fram kvaliteterna hos dem han/hon jobbar med...

Producenter jag avgudar:
Rick Rubin (Slayer/ Johnny Cash/Red Hot Chili Peppers/Neil Diamond/Metallica/Danzig)
Daniel Lanois (Bob Dylan/Emmylou Harris/U2/Peter Gabriel)
Brian Eno (U2/John Cale)
Phil Spector (Beatles/Ronettes/Leonard Cohen/Ramones/Rolling Stones)

Dagens låttips:

Smooth Operator - Sade (1984)

Beviset för att det finns bra R’n’B. Det behöver inte vara sådan där kommersiell skit som i MTV. Brittiska Sade är en fantastisk sångerska med en sensuell men ändå stark röst. Bra låtskrivare dessutom...

Enda anledningen till att hon aldrig har blivit riktigt stor är den att hon släpper skivor så sällan (1984/1985/1988/1992/2000). Och man får känslan av att hon inte vill vara i rampljuset. Så fort uppmärksamheten börjar bli för stor, då drar hon sig tillbaka. Men nu går det faktiskt rykten om att hon har gått in i studion igen...

Den här låten återfinns på debuten Diamond Life från 1984. Låten blev en stor hit med Sades mått mätt. Låten handlar om en Playboy som reser runt i USA, stat för stat, kvinna för kvinna utan att visa några känslor. Det låter nästan som Sade har personliga erfarenheter av sådana män. För texten är extremt cynisk. Och underhållande…

”Diamond life, lover boy.
We move in space with minimum waste and maximum joy.
City lights and business nights.
When you require streetcar desire for higher heights.

No place for beginners or sensitive hearts.
When sentiment is left to chance.
No place to be ending but somewhere to start.

No need to ask.
He's a smooth operator,smooth operator,smooth operator,smooth operator.

Coast to coast, LA to Chicago, western male.
Across the north and south, to Key Largo, love for sale.

Face to face, each classic case.
We shadow box and double cross,
Yet need the chase.

A license to love, insurance to hold.
Melts all your memories and change into gold.
His eyes are like angels but his heart is cold.

No need to ask.
He's a smooth operator,smooth operator,smooth operator,smooth operator.

Coast to coast, LA to Chicago, western male.
Across the north and south, to Key Largo, love for sale.

Smooth operator,smooth operator,smooth operator,smooth operator,smooth operator…”

Om man ska köpa en Sade-skiva, ja då ska man köpa just Diamond Life, men Love Deluxe (1992) och Lovers Rock (2000) är också fantastiska…


Smooth Operator återfinns på plattan Diamond Life från 1984. Skivan har fått 4 stjärnor av All Music Guide…

Tur förtjänar man

Såg någon intervju med Woody Allen för ett tag sedan, jag tror faktiskt att det var i det fantastiska programet Kobra. Intervjun byggde på öppningsscenen av ”Match Point” där en tennisboll träffar nätet och flyger rakt upp i luften. Speakerrösten säger att det finns många tillfällen i livet som är så: ett ögonblick av osäkerhet innan man vet om bollen landar på den ena eller den andra sidan och att allt kan ändras beroende på vilket det blir.

Klipp. Woody Allen sitter i en fåtölj och säger att han har haft väldigt mycket tur i livet. Han har jobbat hårt men har också haft tur eftersom, menade han, publiken och kritikerna valde att se det positiva i hans första filmer istället för att se bristerna. Tur???

Det är skitsnack alltihop, till och med bilden av tennisbollen. En av de viktigaste milstolparna i mitt liv var när jag återsåg ”Terminator 2: Judgement Day” för nåt år sedan. Okej, den kanske plockade billiga filosofiska poänger. Okej, det kanske var tusen tänkare som under tusen år i tusen skrifter sagt samma sak, men i ”Terminator 2” presenterades det för mig: ”There’s no fate but what we make”. Innan den filmen kunde jag känna att jag vandrade omkring i ett Kafka-öde där saker och ting hände bortom min kontroll och det bara var för mig att flyta med och försöka göra saker och ting så vettigt som möjligt under förutsättningarna…

Efter att ha sett Sarah Connor föregå det förutbestämda hände något. Jag förstod att allt inte var så enkelt. Efter den filmen vägrade jag acceptera oflyt. Otur har man bara om man inte vill någonting tillräckligt mycket…

Så, för att återgå till Woody Allen-intervjun…

Den där tennisbollen som träffar nätet och för ett ögonblick hänger fritt i luften innan den landar på den ena eller den andra sidan…
Det är ju inte så att den gör så av en slump väl? Själva anledningen till att tennisbollen hänger i luften och riskerar att landa på rätt eller fel sida beror ju på att den som slog till den inte var tillräckligt duktig tennis-spelare för att få över den på rätt sida. På grund av ett dåligt tillslag har spelaren placerat sig själv i en situation där han/hon måste titta på bollen och darra av osäkerhet eftersom ingen vet var den kommer att landa. Bättre träning hade kunnat ge bättre färdigheter vilket resulterat i ett bättre slag som gått klart över nätet utan all denna osäkerhet…

Så känner jag också inför Woody Allens prat om tur. Jag själv har aldrig något större fan av hans filmer men det är bara en personlig subjektiv smaksak. Bevisligen hade karln en enorm talang för filmskapande, för annars hade han inte varit där han är. Det handlade aldrig om tur, Woody, det handlade om att du gick in och gjorde det du själv kände och trodde att du var duktig på att göra…

Dagens låttips:

Where Are You Tonight? - Bob Dylan (1978)

En favorit från Dylans “kristna” era. En ofta ganska underskattad period, visst låtarna kanske inte var lika angelägna som på 60-talet. Men Dylan förnyade sig, många andra artister som kom fram och blev stora på 60-talet åkte i slutet av 70-talet runt på Greatest Hits-turneér (Beach Boys, The Kinks mfl.). Dylan förnyade sig, många vände honom ryggen precis som när tog fram el-gitarren 1965...

Nu tyckte man istället att skivorna var överproducerade och var aldeles för mainstream.Men han gjorde många bra låtar under den här perioden också. Just denna som jag valt är en episk berättelse. En helt fantastisk låt enligt mig. En låt som hela tiden stegrar, texten växer hela tiden, det är svårt att förklara. Lyssna på låten istället...

”I fought with my twin, that enemy within, 'til both of us fell by the way.
Horseplay and disease is killing me by degrees while the law looks the other way.
Your partners in crime hit me up for nickels and dimes, the guy you were lovin'couldn't stay clean.
It felt outa place, my foot in his face, but he should-a stayed where his money was green.
I bit into the root of forbidden fruit with the juice running down my leg.
Then I dealt with your boss, who'd never known about loss and who always was too proud to beg.
There's a white diamond gloom on the dark side of this room and a pathway that leadsup to the stars.
If you don't believe there's a price for this sweet paradise, remind me to show you the scars.”

Handlar om en man som söker något att tro på, för han har slutat tro på sig själv. Så tolkar jag texten. En låt som fyller än med mängder av obesvarade känslor...

Dessutom sjunger han bättre än någonsin på den här plattan.. Det märks att den nyss avslutade långa Rolling Thunder-turneén har slitit på rösten, men i det här läget låter det bara coolt. Många menar också att han var som bäst live 1978-1980. Gamla låtar fick nytt liv...

Låten Where Are You Tonight? Finns med på plattan Street Legal från 1978. Skivan har fått 3 1/5 stjärnor av All Music Guide

Nattens låttips:

Jungleland - Bruce Springsteen (1975)

Avslutningenspåret från mästerverket Born To Run. Rock-romantik på allra högsta nivå. Låten klockar in på 9:35 minuter, och det är magiska minuter.Låten är nästan som en opera med storslagen produktion och pompös lyrik...

"The rangers had a homecoming in Harlem late last night
And the Magic Rat drove his sleek machine over the Jersey state line
Barefoot girl sitting on the hood of a Dodge
Drinking warm beer in the soft summer rain
The Rat pulls into town rolls up his pants
Together they take a stab at romance and disappear down Flamingo Lane"

Det var när jag hörde den här låten som jag blev förälskad i Bossen's musik på riktigt allvar någon gång runt sekelskiftet. Jag får gåshud varje gång jag hör låten, fortfarande...

Born To Run återfinns på plattan Born To Run. Plattan har givetvis fått full pott, 5 stjärnor av All Music Guide

Dagens låttips:

Day John Henry Died - Drive-By Truckers (2004)

En fantastisk Lynyrd Skynyrd-flört från mina nya favoriter Drive-By Truckers. Kanske det jämnaste bandet i världen just nu. Ett bevis på detta är att All Music Guide har gett deras 6 senaste plattor 4 1/5 stjärnor i betyg! Ett fantastiskt band som blandar country-musik med stundtals riktigt hårda toner...

Det kommersiella genombrottet har inte riktigt kommit ännu, men den nya plattan har inledningsvis sålt riktigt bra i USA. Drive-By Truckers kommer aldrig bli ett band som spottar ut hits, däremot är deras skivor makalöst jämna, speciellt Southern Rock Opera (2001) och The Dirty South (2004). De allra bästa plattorna enligt mig...

Anledningen till att jag valde just Day John Henry Died som dagens låttips beror mycket på att det var den första låten jag hörde med bandet, men också för att det är av deras allra bästa låtar...

Day Young Henry Died återfinns på plattan The Dirty South (2004), plattan har fått 4 1/5 stjärnor i All Music Guide

Da Vinci-koden kontroversiell

Vatikanen har trappat upp smutskastnings-kampanjen emot Da Vinci-koden inför premiären i Cannes i nästa vecka. Ärkebiskopen Angelo Amato i Vatikanen sade i förra veckan att filmen och boken är:

“stridently anti-Christian .. full of calumnies, offences and historical and theological errors regarding Jesus, the Gospels and the Church. I hope that you all will boycott the film.”

Vad än ärkebiskopen säger så kommer det nog inte att stoppa filmen från succé, det var ju ingen som hade problem med boken direkt. Dessutom vill man ju inte missa Tom Hanks med den extremt löjliga frisyren...

Filmen har biopremiär i Svergie den 19:e maj och kommer som sagt var att visas på Cannesfestivalen som startar den 17:e maj...

Se trailern till Da Vinci-koden

Ytliga fula människor

Kan någon presentera en blogg för mig som inte innehåller skavaller/kommentarer om dryga kändisar som Lindsay Lohan, Olsen twins och allt vad dem heter...

Det känns som om varenda jävla blogg man läser nu för tiden någon otrolig tråkig blandning mellan "se&hör" och veckorevyn(kanske?)...

Jag är så fruktansvärt trött på att läsa ord/uttryck som "dagens outfit", "trendigt", "vintage" listan kan göras hur jävla lång som helst. Sen att Sofis modé i sin tur är ett plagiat av bloggarna som kopierar se&hör/veckorevyn gör hela situationen närmst intill skrattretande. Jag får känslan av att dessa 15-20 åriga tjejer som skriver dessa bloggar tar sig själv lite för mkt på allvar och drömmer sig bort och tror de är Ebba von Sydow eller någon annan idol. Ta er i kragen för helvete...

Men det finns undantag, det finns duktiga människor i nöjesbranchen också, men deras privatliv skiter jag fullständigt i...

Lindsey Lohan och alla dessa är verkligen inte vackra människor för mig, för jag känner dom inte. Jag fattar inte vad det är som är så jävla intressant med kändisar. Vackra människor för mig är de som får mig glad, får mig att må bra. När jag går på krogen, jobbar eller vad fan jag än gör...

***

På tv:n i bakgrunden står en dokumentär på som handlar om Strindberg's Fröken Julie. En hel jävla dokumentär om en kvinna som aldrig har existerat. Där kan man också tala om fullständigt ointressanta saker. Den så kallade Kultur-eliten är inte ett dugg mera intressant än Nöjes-eliten. Och när dessa två möts (Persbrandt, Flinck mfl.) ja då blir det närmast fars-artat ...

Nu har jag sagt mitt för ikväll...

Dagens låttips:

The Year Of The Love And Hurt Cycle - Nicolai Dunger (2004)

Den absoluta höjdpunkten på plattan som jag anser är den bästa en svensk musiker har gett ut någonsin...

Låten är nästan tio minuter lång, det kanske nästan hörs på titeln. En helt fantastiskt spår som verkligen suger musten ur dig, man är nästan andfådd när den tystnar ner...

Plattan innehåller 7-8 st nästan lika bra låtar till, albumet borde vara ett måste i varje människas skivsamling...

Låten The Year Of The Love And Hurt Cycle finns med på plattan Here's My Song (You Can Have It... I Don't Want It Anymore /Yours 4-ever). Skivan har bara fått 3 1/5 stjärnor i All Music Guide

Lördag

En sådan här fantastisk blogg förtjänar en look därefter, jag vet. Har fått många elaka kommentarer om dess utseende...

Och jag har hittat en template som är perfekt, men jag får inte skiten att fungera. Det beror nog mest på mina väldigt begränsade datakunskaper. Men snart kommer den här bloggen ha ett helt nytt utseende...

***

Tips på två bra nya band:

Calexico - Garden Ruin

Ett sydstatsband som ända sedan debuten 1997 har ansetts otroligt talangfullt. Men har varit lite för konstiga och experimentiella för sitt eget bästa. Har blandat vilt emellan stilar så som klassisk musik, jazz, fado och country bland annat. Men har nu släppt en mera rak rockplatta med Gram Parsons och Neil Young-influenser. Undantaget är öppningspåret Cruel som innehåller element av alla musikstilar nämnda ovan. Och låten är drygt fyra minuter lång, spännande om inte annat. Men låtarna som verkligen sätter sig är Panic Open String och Bisbee Blue. Lägg in i-poden...

Band Of Horses - Everything All The Time

En Seattle-baserad duo som här har släppt sin debut. Har turnerat med My Morning Jacket i vinter, och ligger också mycket nära dom musikaliskt. Fast kanske lite mera melankoliska och lågmälda än MMJ. Melodierna står ändå i centrum och särskilt två sådana utmärker sig från plattan. The Funeral och Wicked Girl. En kanske något ojämn debut, men med mycket höga toppar...

***

Nu ska jag sova, har precis jobbat 23 timmar på två dagar...

Dagens låttips:

Tattler - Ry Cooder (1974)

När sommaren kommer och det blir fint väder, då blir jag alltid sugen att lyssna på Paradise And Lunch. Och den absoluta höjdaren på plattan är den här sköningen.

Ry Cooder är fantastisk sångare, utan att veta om det själv. Att han kan spela gitarr det vi. En otroligt underskattad musiker som allt för få människor känner till. Rock-musik blir inte coolare en på Paradise And Lunch...

Tattler finns med på Ry Cooder-plattan Paradise And Lunch från 1974. Albumet har fått 4 1/5 stjärnor i All Music-guide.

Provlyssna:

Provlyssna Neil Young's nya Living With War på den här länken: http://www.hyfntrak.com/neilyoung2/AFF23130/go.php. Ditt liv kommer att förändras för alltid, gillar du den inte kan du lika gärna sluta läsa den här bloggen med en gång...

Inga olagligheter jag lovar...

Kollar intresset

Jag är jävligt sugen på en Söndags-biljett på Roskilde.Det är den 2/7. Är det någon som är intresserad att hänga på???

Termometern visar 20

Har sovit hemma hos pappa inatt, jag var tvungen. Har en underbar far som jag träffar allt för sällan. Igår satt vi på hans altan , grillade chorizos och snackade. Vädret var fantastiskt, kortärmat och en fåglar som kvittrade, just dom fåglar som sjöng hör bara sommarkvällar till...

Vaknade redan 7 imorse, jättepigg. Farsan hade åkt till jobbet. Jag tog med mig hans hund Tyson ut i skogen, hade Pearl Jam i lurarna. Vi sprang längs den ödsliga skogsvägen. Allt var perfekt, detta är livet tänkte jag. Solen orkade skinna igenom den ännu lövlösa djungeln så det var långt ifrån kallt trots det tidiga klockslaget. Dessutom börjar Pearl Jam-skivan sätta sig nu. Ett hårdare distinktare sound än på dom senare skivorna. Lite som Vs. fast utan grunge-känslan...

En perfekt start på dagen...

***

Har bestämt mig för att bojkotta Stadium Arcadium. Har tröttnat på Chili Peppers. Min gamla hjältar har nog tröttnat dom med, inte på musik kanske, men på att vara ett band av betydelse. Jag tycker att titeln på plattan säger det mesta. Man vill vara ett stort pretentiöst stadium-band utan hjärta. Lite för snyggt, lite för välpolerat. Den sista plattan jag köpte med dom blev Californication, redan då började det gå utför...

Fast videon är rolig…

***

Nu ska jag raka mig, sedan gå ut och lägga mig i solen ett par timmar. Ta ett par öl, inte för många. Ska börja jobba kl.16. Den här dagen ska bli fulländad...

Dagens låttips:

Sniff 'N' The Tears - Driver's Seat (1979)

Mesrock i sann Tom Petty-anda. Med tidsenliga keyboards och en cool synth-slinga fick här dom brittiska Wannabe-rockarna Sniff 'N' The Tears en av de största hitsen 1979.

Och framför allt blev dom en av dom allra förnämsta one-hit-wonder's-banden i historien.Man borde verkligen inte gilla den här låten men det går inte låta bli helt enkelt...

Jag tar en risk här och nu, jag kan mycket väl bli häcklad för resten av mitt liv för det här tipset...

Driver's Seat finns med på Sniff 'N' The Tears-plattan Fickle Heart från 1978. Albumet har faktiskt fått 4 stjärnor i All Music-guide.

Dagens låttips:

Brian Eno - Taking Tiger Mountain (1974)

Eno har alltid varit duktig på att framkalla fina monotona stämningar i sina låtar, särskilt i ambient-delen av hans karriär...

Denna låt har dock en mer enkel och kantig Velvet Underground-aktig grund att stå på. Ett piano, några gitarrer, en självhäftande slinga - allt som behövs för att få mig på fall. Ett par minuter in i låten kommer det in en stor kör som sjunger om att bestiga Tiger Mountain och hela inramningen får mig att tänka på "Daggstänkta berg" gjord på halvfart av ett gäng konstrockare. Briljant...

"Taking Tiger Mountain" finns med på Brian Enos album Taking Tiger Mountain (by Strategy) från 1974.

***

Nattfjärilen är dödad, tog till närmsta tillhygge som råkade vara busstidtabellen... Puh!!!

Min skivsamling är min själ

Köpte nya Pearl Jam-skivan idag. Och upptäckte när jag skulle lägga i skivan i min databas att detta var min 400:e skiva. Firades med pompa och ståt givetvis. Jag är väldigt pedantisk när det gäller min skivsamling som du kanske förstår, så fort en skiva är köpt och innan den placeras i spelaren, då ska den läggas in i databasen...

Jag är jag stolt över min skivsamling. Den skivan som får plats där, den är bra. Många skivor har åkt ut genom åren, säkert 50-75 st. Dom lirar nu mera i gärdsgårds-serien (=en låda i garderoben). Kuriosa: en skiva som faktiskt har återtagit sin plats i finrummet det är Pet Shop Boys "Very" från 1994. En jävligt bra skiva har jag kommit på. Det tyckte jag att den var när jag köpte den också, men för 5-6 år sedan kändes inte Pet Shop Boys så särskilt coola och då förpassades den till amatörserien...

Så var nya Pearl Jam-skivan något bra??? Jag ska säga så här, Pearl Jams bästa skivor brukar växa efter några genomlyssningar. Min absoluta Jam-favorit Vitalogy tyckte jag inte speciellt mycket om från början. Samma sak gäller med den nya efter att ha lyssnat igenom två gånger. Jag hoppas och tror att den här växer med tiden också. I helgen lovar jag att ge en mera utförlig recension...

***

Nu måste jag sluta skriva, en nattfjäril surrar mitt framför skärmen, jag är rädd...

Skivindustrin får skylla sig själv

Skivindustrin tänker inte på sina kunder. Jag menar, om man jämför med en mataffär som jag jobbar i. Där kan man lämna tillbaks varan om man inte är nöjd, om det är något fel på varan. Även fast man har öppnat förpackningen. Om man har smakat den också faktiskt. Om man inte är nöjd med en skiva, om man har öppnat den, provlyssnat den. Ja då är det för sent att lämna tillbaks den, sorry…

Och om bäst-före-datumet har gått ut på en vara, ja då gäller samma sak. Du får pengarna tillbaks, detta gäller givetvis inte i skivbutiken. Så om man köper Prince’s (bäst före 1989) nya 3121 och den inte faller i smaken, ja då får man snällt behålla den, eller slänga den i soptunnan som man gör med mjölken om man inte orkar mösa sig tillbaks till Konsum…

Skivindustrin måste börja fjäska med kunden, ge den bättre vilkor. Men kanske framförallt, börja ge ut bättre skivor…

***

Totta's sista musikprojekt "Dylan" är en väldigt ojämn historia, Mikael Wiehe som har översatt låtarna till svenska har valt helt fel låtar enligt mitt sätt att se det. Visst “Ni som tjänar på Krig” (Masters Of War) och Flykten (Drifter’s Escape) är rejäla sparkar i skrevet på etablissemanget, men jag hade väntat mig mera. Var är “Maggie’s Farm“, var är “Desolation Row“, var är “Only A Pawn In Their Game”? Alldeles för snällt och tillrättalagt enligt mitt sätt att se det. Det känns verkligen att skivan bara var halvfärdig när Totta stämplade ut, för det är på låtarna han sjunger som det verkligen bränner till. Totta var en av våra allra största sångare…

Min mormor älskar skivan för övrigt, kanske ett tecken på att den är för snäll???

***

Oj vilka ord jag använde igår, jag var verkligen i extas efter att ha lyssnat igenom Living With War för första gången. Och jag kan faktiskt stå för vad jag skrev igår idag också. Fantastiskt bra, årets hittills bästa platta…
Den 12 maj släpps den i Sverige…

***

Snart släpper Jack White och hans nya band The Raconteurs sin nya platta (15:e maj). Första singeln Steady, As She Goes lovar mycket. Det känns väldigt mycket Elephant…

-America Is Beautiful -But She Has An Ugly Side

Jag har lyssnat igenom den! Den redan mycket omtalade. Neil Young’s nya platta Living With War. Och jag är mycket imponerad, en ursinnig, stenhård platta...

Hårdare än Ragged Glory till och med. Argare om inte annat, men de långa gitarrsolona från förr saknas, Neil har alldeles för mycket att säga. Texterna känns väl genomarbetade, det sägs att han skrev dom på nio dagar, om det är sant vet jag inte, det låter nästan osannolikt…

Titelspåret är fantastiskt, den råa gitarren ligger på hårt låten igenom, men Neil sjunger med sin lenaste stämma med en 100 personer stark kör i bakgrunden. Kontrasten är sjukt cool! Känns som en “anthem” väl i klass med “Rockin In The Free World”…

Efterföljande “Restless Consumer” är en annan höjdpunkt, en fantastisk gitarrslinga inleder låten, texten och budskapet handlar om den hur illa kapitalismen har påverkat världen, hur många människor som har fått sätta livet till för att väst ska få leva ut sina drömmar…

Flags Of Freedoom -Hyllar Amerika, hyllar folkrörelsen på 60-talet, hyllar Dylan. En väldigt patrotisk Neil, som älskar sitt land, men hatar dess styre. En annan höjdpunkt…

Let’s Inpreach The President- En låt som tar upp alla Bush’s misstag, alla brott mot mänskligheten. En sjukt bra låt som man lyssnar igenom med ett stort leende på läpparna. Redan en klassiker…

Detta är så sjukt bra så det finns inte. Inte bara för texterna, melodierna är dom mest fantastiska sedan 70-talet. Jag är salig!!!Skivan saknar svaga spår. Det är sant, lätt Neil’s bästa platta sedan Freedom (1989)...

The King Is Back! Efter 15 år i exil…

Låtlista:1) After The Garden2) Living With War3) The Restless Consumer4) Shock And Awe5) Families6) Flags of Freedom7) Let's Impeach The President8) Lookin' For A Leader9) Roger And Out10) America The Beautiful
*Tryck på ett spår för låttext

Tjenare

Det var Fagge här. Har startat en ny blogg som huvudsakligen kommer att inrikta sig på musik. Medans min andra blogg www.mannensomkallasfagge.blogspot.com kommer att handla om mitt liv i övrigt, mer som en dagbok...

Har dessutom funderingar på att bjuda in lite gäst-skribenter här som får skriva om sin musik...Vill du skriva? fagge31@home.se är adressen du ska höra av dig till då...