Ökenbluesen

Ökenblues kallar man ibland blues som kommer från Afrika. Inte i någon nedsättande betydelse, utan för att skilja den från den mer kända bluesen från Nordamerika. Den amerikanska bluesmusiken hade förvisso en hel del gener hämtade från den musik som de afrikanska slavarna förde med sig, men var också resultat av en mutation där såväl storstadens jazz som mellanvästerns folkmusik och söderns väckelsesånger hade betydelse.Med denna bakgrund kan det tyckas märkligt att den amerikanska formen av blues är långt mindre komplex än dess afrikanska motsvarighet, vilken trots allt utgör en del av rotsystemet. Men så är det. En förklaring till detta skulle kunna vara den amerikanska bluesmusikens visserligen ringa men dock publika genomslag via radiostationer och skivförsäljning, och att dess vita förvaltare många gånger gjort sitt bästa för att vattna ur musiken så mycket som möjligt. Gary Moore är väl ett bra exempel i sammanhanget...

Nå. Över till det här med ökenblues, som kan delas ín i en tyngre och en lättare variant. Båda lika sinnesutvidgande. Den tyngre varianten, vilken också är den egentliga ökenbluesen, representeras mest och bäst av gruppen Tinariwen. Sex män och en kvinna som tillhör tuaregerna, ett berberfolk i västra Sahara som tidigare var nomader men som på grund av torkan tvingats bli bofasta.Efter att ha bildats i de libyska flyktinglägren för drygt 20 år sedan är Tinariwen numera hemmahörande i Mali. Gruppen var legendarisk innan någon egentligen hade hört dem...

Med hela sex gitarrer, i sättningen åstadkommer Tinariwen en synnerligen tung och rytmiskt funkig form av blues med en omisskännlig arabisk accent. Musiken är inte överdrivet nyanserad - flashiga gitarrsolon lyser med sin frånvaro, musiken kan ibland kännas rå och monoton. Men den besitter en suggestiv och närmast hypnotiskt pulserande kraft som är fullständigt omöjlig att värja sig emot. Av de två skivor som finns utgivna med Tinariwen i Europa är det hugget som stucket vilken man väljer, om man nu måste välja. Debuten The Radio Tisdas Sessions är möjligen något mer primitiv än 2004 års Amassakoul...

Också den lättare, eller kanske rättare uttryckt mjukare formen av ökenblues har sin främsta företrädare i maliern Ali Farka Touré. I staden Niafunké bodde han fram till sin död för ett drygt halvår sedan, han var också borgmästare i staden. Att Touré ofta kallades Afrikas John Lee Hooker kan tyckas vara en tjatig paradox, men vissa likheter finns det onekligen i den rytmiskt lunkande och ofta minimalt ackompanjerade musiken. Som gitarrist var Touré dock den mästare Hooker aldrig var, och spelade med en smidighet och elegans som var främmande för en hårding som Hooker...

Frånsett samarbetet med Ry Cooder och Taj Mahal på 1994 års Talking Timbuktu har Touré på sina skivor framträtt i stort sett på egen hand och med små rörelser skapat stor musik. Också skivan från 2005 In the Heart of the Moon (World Circuit) där Touré dock möter en annan av Afrikas musikaliska mästare, landsmannen och koraspelaren Toumani Diabaté (Afrikas Jimi Hendrix).Tillsammans broderade Touré och Diabaté kring ett knippe uråldriga traditionella melodier och formar en tidlös, episk musik som till skillnad från annan Afrikansk blues bara ville vara enkel och vacker. Den som hissat varningsflaggan för new age kan därmed vara lugn . Musiken på In the Heart of the Moon har både hjärta och hjärna. Tourés sista skiva Savane kom ut bara månader innan hans död. Ett mästerverk och i mycket en fortsättning på Heart of The Moon men med ännu starkare melodier, ett mycket värdigt avslut för Afrikas främste bluesman...