
Det finns dom som hävdar att ”Blood on the Tracks” är Dylans skilsmässoskiva. Det finns mycket okunskap här i världen. ”Blood on the Tracks” var ingen skilsmässoskiva. DETTA är en skilsmässoskiva! När brytningen med Sara var klar 1978 satte Dylan av mot turné igen. Ända bort till Japan for han, med ett helt nytt sound som var präglat av kluvenheten inför det han stod inför. Elvis Presley dog i augusti samma år, vilket gjorde stort intryck på Dylan. Han beskriver hur han gick igenom hela sitt liv. Med idolens död och sitt eget spruckna äktenskap som bakgrund inspirerades Dylan till ett särpräglat sound. Det är snarlikt soundet som Elvis höll sig med, det s.k. ”Las Vegas-soundet” vilket ”Street-Legal” väldigt tydligt...
Detta är ett helt unikt sound i Dylans katalog och nog det som står mig nästan närmast om hjärtat. Annars har hävdats att soundet på ”Street-Legal” har varit misslyckat, dåligt mixat och annat. Jag som bara hört den ommixade moderna varianten av skivan kan inte hålla med det påståendet för fem öre. ”Street-Legal” är vilt och sexigt och ska så vara. Det är ett rytande sårat monster och låter exakt så. Det är sårat men det är inte redo att lägga sig ned och dö, riktigt än...
Det finns många som rackat ner på ”Street-Legal” och texterna är nästa kapitel. Är det inte att Street-Legal skulle vara halvhjärtad wannebe-Dylanskt skriven så är det att Dylan skulle vara egoistisk, självcentrerad och bitter. Det är en uppsjö av känslor som har fått plats här. Den dubbelheten inför uppbrottet präglar skivans texter starkt. Alla känslor kanske inte är vackra, men det betyder inte att vi inte ska låtsas om dem. Textmässigt är kanske inte ”New Pony” och ”True love tends to forget” Dylans starkaste och smartaste rader, men de finns där och de behövs. Soundet å andra sidan är genomgående helt enkelt fantastiskt och höjer upplevelsen av detta...
En rätt olustig parantes eller poäng är hur kvinnovåldet tycks dyka upp på albumet så att säga. Det berättas om brytningen om hur Dylan tagit med en kvinna hem och hon sitter vid frukostbordet med Dylan och barnen när Sara kommer hem och det hela slutar med ett gräl där Dylan slår till Sara. Därmed är den slutliga brytningen ett faktum. Det är intressant att se hur flera av låtarna tycks eka denna händelse, eller om det är en efterkonstruktion från min sida: ”Baby please stop crying”, är ett exempel på hur en nerkörd man nästan manar sin kvinna att vara tyst med pistolens hjälp. Is your love in vain erbjuder en ganska traditionalistisk kvinnosyn, ”We better talk this over” erbjuder nästan ett försök till försoning inför något som verkar ha varit ett väldigt häftigt gräl med antydande om bråk, men som inte gått fullt så långt att de ännu kan förlåta varandra...
De mörka känslorna som bebor albumet är inte de enda här, dock, och det ska man noggrant påpeka. Under ytan i texter som ”Changing of the Guards”, ”Senôr (Tales of Yankee Power”) och i viss mån ”Where are you tonight? (Journey through Dark Heat)” finns en starkare kraft, ett ljus I tunneln. Gud bor här. Den annalkande omvändelsen känns förklarlig när man börjar skärskåda låtar. Sökandet är som allra starkast på Senôr, och det finns ett stort hopp om räddning som nästan skiner igenom då och då. Det är alltså både ett förvridet och skadat album, samtidigt som det är ett hoppets album. Talande för det är att det finns en rörelse i ett flertal av låtarna. De börjar som skildringar av kriser eller sökande, men avslutas med att berättaren skådar ljuset, i en eller annan mening. ”Street-Legal” är vägen till återuppståndelsen, återfödelsen...
1.Changing of the Guards: Herregud. “Changing of the Guards”… Var skall jag börja? Jag skulle kunna skriva en doktorsavhandling i Dylanologi om den här låten. Allmänt ansedd som en av Dylans mest ogenomträngliga verk, är Changing of the Guards ett strålande sätt att inleda ett album. Så här sade Dylan själv om låten: ”It means something different every time I sing it. ”Changing of the Guards” is a thousand years old.” Och nog finns det tecken och spår i låten som antyder att Dylan vill att vi ska vända blickarna bakåt en cirka 2000 år. Arrangemanget. Det är ganska unikt i Dylans katalog om man bortser albumet, soundet känns friskt och fräscht, körsångerskornas upprepanden av Dylans ord förstärker innebörden...
Så vad handlar låten om?
”Sixteen years, sixteen banners united across the fields, where the
good shepherd grieves. Desperate men, desperate women divided,
spreading their wings, neath’ the fallin’ leaves”.
Det handlar om ett krig. Baneren står förenade vid slagfältet. Men vad är det för krig? Män och kvinnor står på var sin sida. De är oförenade. Människan är ofullkomlig så. Det som beskrivs är början på Dylans långa allegori om könskriget, den desperata rand människan förpassats till när det heliga kvinnligt gudomliga(Gaia) tystades ner av kyrkan. Referenserna är otaliga och förekommer i varenda vers, samtidigt som Dylan väver in sitt eget liv i låten. Dels de sexton åren på slagfältet, dels äventyret på ”the marketplace” där ”merchants and thieves” lurar. Sedan i fjärde versen från slutet beskriver Dylan sin saknad av sin älskade: ”The palace of mirrors, where dog soldiers are reflected, The endless road, and the wailing of chimes. The empty rooms, where her memory is protected, where angels voices whisper to the souls of previous times...”
Ett sant mästerverk...
2. New Pony: är Dylans mest bluesiga låt på albumet och den följer i samma yviga spår som ”Changing of the Guards” började. Mixa lite blues, bibeln och sex och du har ”New Pony”. Något i låten är väldigt tilltalande. Kanske är det sättet som bakgrundssångerskorna hela tiden manar ”How much, how much, how much LONGER!” som ger låten dess röjiga ös. Kanske bidrar saxofonen mer än lite till det, men jag är barnsligt förtjust i den här låten. Om du behöver en Dylanlåt som svänger arslet av allt så är det New Pony du ska gå till...
3. No Time to Think: Av skivans fyra djupare och mer genomarbetade texter är No Time to Think det nummer som minst lyckas i sitt syfte. Det är en ganska avancerad rimstruktur som Dylan gett sig på i sitt försök att rada upp stressen och kraven som gjort att uppbrottet är ett faktum. Rationaliserar han? Ja, kanske. Att han distansierar sig från problemen genom att inte ta på sig mer av skulden är egentligen inte låtens största problem. Det är snarare att det blir något repetativt och en smula krystat med de avancerade rimbyggena. Slutresultatet övertygar inte så mycket som det till en början kan tyckas. Här är enda stället på Street-Legal som jag inte är övertygad om det Dylan försöker göra, fungerar...
4. Baby please stop crying: är nästa låt, en hit i England, men totalt ointressant i USA. Den visar upp en alternativ Dylan, där han verkligen kliver in i Las Vegas och agerar smörsångare. Bakgrundskörer och saxofoner, flashiga ljus. Dylan manar i låten till kvinnan att hon skall sluta gråta, orsaken till gråten anges vara: ”you’ve been down to the bottow with a bad man babe, but your’e back where you belong” – en fruktansvärt skön inledning på en låt. Säg orden, smaka på dem. De smakar gott, va? Poesi för läpparna.
Det här är en smula märklig låt, för den går egentligen inte att förklara så det blir vettigt. Dylans sångares attityd till ”Baby” tycks pendla mellan tröstande till mordiskt från en vers till en annan. Gråtandet tycks ge upphov till att han både tänker såväl skjuta henne som att låta henne resa över någon flod (Styx?) vilket också skulle kunna betecknas som plan på att bringa livet ur henne...
5. Is your love in vain?:, är en verkligt musikalisk låt där Dylan säkert vinner många oväntade anhängare. Vad gäller för hela albumet, så är det mer musikaliskt och melodiöst än vad Dylan kanske är känd för. Låtens svagheter hittar vi isåfall i det lyriska, som balanserar mellan resignation och chauvinism. Det står väl de flesta Dylankännare klart att låten refererar till Robert Johnsons ”Love in vain” i titeln. Bortsett från det är det här en historia om en törnad man, som inte riktigt vågar ge sig hän i den nya kärleken, utan försöker försäkra sig om att det är säkert och att hans hjärta skall våga.
Inte en helt unik låt, med andra ord. Förändringen som genomlyser albumet inträffar i sista versen, där Dylan konstaterar: ”All right I’ll take a chance, I will fall in love with you, If I’m a fool, you can have the night, you can have the morning too...”
6. Senõr (Tales of Yankee Power): är nästa låt och nu drar Dylan med oss i en vandring, nästan likt Dantes vandring ned till helvetet, en färd genom ett främmande land, blott med en ledsagare, en mystisk Senõr. Det finns de som räknar ”Senõr” till Dylans främsta verk och jag hör till denna skara. En fantastisk aura tycks råda över låten. Det är som en blandning av en gammal mexikansk bordell där Tequilan flödar, och en andlig resa till en förståelse inför något större än livet. Hur kan den här märkliga mixen bli bra? Dylan kan göra det.
Utan att bli lika komplex som ”Changing of the Guards” (låten tycks inte vrida perspektiv och tid och rum utan snarare bestå av en envägskonversation på en resa), så lyckas Dylan ändå att nå samma magiska höjder av skönhet. Ibland är enkelhet lika mycket vägen till klarhet. Om nu detta kan anses vara enkelhet…
7. True Love tends to forget: är nästa låt, och även om den låter bra så är den långt ifrån lika associativ som ”Senõr”. Temat rör sig runt ett kärlekstal från en man som känt passionen och varit väldigt medveten om den. ” You told me that you'd be sincere. Every day of the year's like playin' Russian roulette”. Det kan med andra ord inte varit en lätt kärlekshistoria...
”True love” låter precis som albumet i övrigt väldigt musikaliskt genomtänkt. Det är nyskapande, åtminstone från Dylans synvinkel. Traditionellt hade Dylan mest arbetat med tidigare använda melodier osv. Det här är melodiskaparen Dylan i sitt esse...
8. We better talk this over: är en resa musikaliskt in I något slags country-land. Det är en historia om en man och en kvinna, efter ett gräl. Det har varit allvarligt, det hörs i tonen på det hela. Men kanske inte SÅ allvarligt att det ska behövas till en skilsmässa: ”You don't have to be afraid of looking into my face, We've done nothing to each other time will not erase. “
Dylan tycks här återberätta historien om brytningen med Sara, även om det är svårt att hävda att låten är självbiografisk. Jag tycker att det är en märklig liten sak. Country är ett musiktema som känns ganska lost på Street-Legal, ändå kan jag uppleva att Dylan ror iland med det. En bedrift detta, på ett så tematiskt och kodat album...
9. Where are you tonight? (Journey through dark heat): är nästa låt, och det ÄR ett mästerverk. Vad som börjar med några svaga trummningar leder fram till en låt, en sång och ett musikstycke värt stor uppmärksamhet.
Det finns referenser så det räcker till en tidigare Dylan-låt i det här. Nämligen ”Absolutely Sweet Marie”. Refrängen i den låten ledde fram det hela: ”Where are you tonight, sweet Marie?” Vidare finns referenserna till Bröderna Grimms ”Rapunzel-saga”: där balkongen refererades i förra låten så dyker håret och klättringen upp här. Till slut är ändå båda låtarna en strävan efter en saknad kvinna.
Det här känns väldigt självbiografiskt. Även om Dylan lägger in bilder som hör hemma nån annanstans så berättar han i tydliga ordalag om sitt liv och brytningen med Sara. ”I bit in to the root of forbidden fruit, with the juice running down my leg” känns som ett väldigt klockrent citat i det sammanhanget, även om det stör läsupplevelsen en smula och bryter av.
Det här är för övrigt en låt som tematiskt är väldigt väl lämpat att runda av ”Street-Legal”. Det finns en desperation, en ångest, här som är så påtaglig att det inte är lätt att hålla tillbaka tårarna när man lyssnar. Dylans sång är helt enkelt utsökt, en av de bästa sånginsatser jag hört av honom. Så träffande låtens kärna att det skulle vara svårt att duplikera. Kanske därför det är en låt som inte funnits med på spelningslistorna sedan debuten 1978...
Det är ett mästerligt sätt att runda av ett helt enkelt mästerligt album. ”Street-Legal” har inte fått det erkännande den borde ha fått. Här finns allt. Ett fantastiskt sound, en fantastisk lyrik, en fantastisk tematik och en Dylan som verkligen är hundraprocentigt engagerad i sin sång. Jag kan med villighet erkänna att det var ett Dylan-album jag föll för direkt, och grejen med dess storhet är att jag inte en enda gång under vägen fått känna att jag överskattat det, trots alla motståndare jag har haft att tampas med. ”Street-Legal” betraktas i somliga kretsar som ett av Dylans sämre album. Det är i de sämre kretsarna av Dylan-anhängare. Jag är förälskad i albumet. Hylla det!!!