Jag satt på pendeln imorse. Vad som skulle ha blivit en transportsträcka mellan hem och arbete, ett substitut till en varm säng, blev en resa med blå tåget. I Anneberg klev nämligen en hel skolklass på. Glada, sprattlande och skrikande ungar. Lärare med inåtvända leenden som liksom visar hur fina människor de är som vill jobba med barn. Efter en stund förstod jag varför: moggisar...
De flesta människor verkar bli glada av moggisar. Själv blir jag djupt deprimerad. Det är något med deras oförställda och naiva glädje som gör mig sorgsen. Kanske för att jag själv är en sån jävla bitterkuk och för att jag i deras närvaro blir så smärtsamt påmind om det.Det satt en pojke brevid mig som var oerhört obehaglig. Han var inte mongoloid eller så, men han var fan inte normal heller. Hans små prinskorvstrinda armar vevade oavbrutet överallt. Han skulle klappa sina kompisar på huvudet, skrika tråkiga skämt, läsa upp hållplatserna högt och snusförnuftigt som om han gjort en stor upptäckt, och oavbrutet - OAVBRUTET - kunde jag se i ögonvrån hur han vred på huvudet och glodde upp på mig där jag satt, högfärdig och bitter...
Men så tänkte jag att egentligen är ju det här bara ett barn. Man ska väl vara snäll mot barn antar jag, dessutom kan väl inte den här gossen hjälpa att han är mentalt underutvecklad. Han behöver ett leende - ett försök till ett leende - och en klapp på axeln. Jag vände mig mot pojken och log stelt.Och pojken glodde kallt mot mig genom sina tjocka, flottiga glasögon. Hans framtänder spretade. Intorkade rester av frukosten satt fortfarande inkilad i mungipan. Han log INTE tillbaka, utan satt där som en kall och otäck fisk, och ett par sekunder senare när han tyckte att han var klar med mig, så fortsatte han precis som om ingenting hade hänt...
Det där lilla aset hånade mig helt öppet! Jag visade svaghet, en sekunds ömhet för ett litet missfosters ömkliga uppenbarelse, och han kräktes mig rakt i synen! Detta, mina vänner, är ondska i sin renaste form - att bli iskallt avfärdad av ett utvecklingsstört barn!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar