Ensamhet
Ibland fylls jag av känslan att det är meningslöst, att min dröm är en utopi, vissa beskriver det som något mycket enkelt, beskriver saker som de mest vardagliga. Jag förstår det inte... jag förstår mig inte... På sitt sätt kan jag förstå vissa problem, men vissa barriärer är enorma, från din.. er sida, kan ni gå uppför en lätt lutande barriär.. från mitt håll är barriären lodrät och mycket hög. Å jag saknar verktygen för att ta mig över, saknar sugfötter. Dessutom lider jag av svindel...
Och det är ingen idé för någon försöka ta sig förbi barriären, för på andra sidan finns bara jag.. det är inte värt att ta sig förbi den bara för att komma till mig, och problemet är att, hur ska jag finna ork till att ta mig förbi den själv när det inte finns något som pekar... Kanske om jag skulle jag ta mig över barriären, bara för att misslyckas, för det är så uppenbart, jag står utanför systemet. Är dömd till det här, det är min lott. Att för evigt få vara ensam, det skulle inte behövas mycket, men just därför får jag ingenting.. en komplimang.. en blick.. någonting... ingenting...
2 kommentarer:
"Man slår sig blodig mot sin egan panna" som Kafka sade. Du har ett schysst jobb, bra vänner, när marken plötsligt rämnar och du faller baklänges medan barriärerna skjuter upp omkring dig och det är plötsligt som om du inte hade någonting. Ensamheten sänker sig, och den är allsmäktig. Osäkerheten följer, med sina viskningar: "Finns den riktiga kärleken? Kommer jag nånsin nå den?" Det går nästan inte ha något hopp då, men om man gör det, kanske det går att häva sig över barriären en dag. Men när man känner så här, är det svårt att inte låta sig sväljas av mörkret.
Nämn en bra vän? Vad är bra med mitt jobb? Dåligt betalt, konstiga arbetstider, gnälliga kunder. Jo, det finns en sak som är bra med mitt jobb, förstås... /Fagge
Skicka en kommentar