Hatar känslor
Det slog mig så otroligt mycket hårdare än jag trodde...
Jag har tänkt och befarat och försökt förstå hur den här dagen skulle vara. Den som jag visste skulle komma, mitt livs största skräck. Men helvete, jävlar, satan. Golvad. Fan fan fan. Fan ta mig, fan ta dig, fan ta alla, fan ta världen, fan ta Christian Kjellvander som skriker om hopplöshet i mina högtalare, fan ta den där JÄVLA TÖNTEN som sitter och lajvar ”puss alla små söta flickor”, vad fan tror han att han ska få, vad kommer hon att få, kommer han att älska henne, vet han verkligen vad hon förtjänar, kommer han verkligen att göra allt för henne, kommer han att avguda henne... som jag skulle ha gjort...
Men det är över nu. Jag lyckades inte. Jag är bortkastad, nedplockad, golvad, inte god nog (HÅLL KÄFTEN DET ÄR JU SÅ DET ÄR FÖR I HELVETE), inte bra nog, men fan så jävla ont det gör, men varför varför varför jag visste ju att det skulle komma, jag hade ju bestämt mig för att vara förberedd, jag skulle ju gå vidare, jag skulle ju styra om mitt liv så varför i helvete sitter jag här och är bitter, varför kan jag inte styra, vem fan är det som kör, Billy Joel? Jag vill att någon ska torka mina tårar, tårar som jag önskar fanns, jag förstår... ingenting.. alls...jag vet inte vad jag vill... snälla hjälp... men det går över.. eller hur FAN kan det göra det...
”the stars are not wanted now: put out every one; pack up the moon and dismantle the sun; pour away the ocean and sweep up the wood. For nothing now can ever come to any good...”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar