Vart går gränsen?

Vad är det okej att skämta om?

Religion:

När Jyllands-posten publicerade Muhammed-karikatyrerna så var man väldigt välmedvetna om vad man gjorde. Man tog ställning för vad man tyckte. Man gjorde inget fel, man drog nytta av yttrandefriheten, man vill se vad gränsen gick, man provocerade, men det fanns inget moraliskt problem egentligen. Det är okej att driva med Mohammed. Det kan inte anses vara hets mot folkgrupp. Folk kan givetvis ta illa upp och känna sig förnärmade men det finns inget fel i det...

Att skildra Jesus som en homosexuell man gjorde Elisabeth Olsson. Det ansågs provocerande, men det var ingen som hotade henne till livet för det, det var ingen som ens ville föra fallet till domstol. Att dra gränsen för yttrandefriheten vid islam gagnar ingen...

Jag vet att islamen förbjuder att man avbildar Allah, Mohammed eller någon av profeterna(däribland Jesus). Men det är inget en dansk tidning kan ta hänsyn till...

Kristendomen har haft sina krucifix. Som symbol för Jesu lidande. Å Jesus är en profet i koranen, men det är ingen muslim som någonsin har blivit förbannad över krucifixen. Märkligt...

Minoritets-grupper:

Homosexuallitet:Kan man driva med homosexuella? Självklart, lika gärna som att man kan driva med straighta människor. Det är ingen skillnad. Jonas Gardell har byggt hela sin överskattade karriär på att driva med sina egna. Om en homosexuell kan så kan alla skämta om det...

Överviktiga: Kan man driva med tjocka? Självklart. Men då måste man veta vad personen själv i fråga tycker om det. Har vänner som är överviktiga, jag driver med dom jämnt, och dom tar inte illa upp. Det handlar om en balansgång hela tiden, men det handlar framförallt om timing. Känner en annan tjock som inte går att skämta med. Hon läser alla kosttidningar, ser alla dom där hälsoprogrammen i TV. Sedan försöker hon ge mig tips på hur jag ska äta, hur jag ska leva. Men för helvete, ser det ut som jag behöver kostråd? Speciellt inte av en kvinna som väger långt över 100 kg. Nä, och det har varit bra nära flera gånger att jag har sagt elaka saker. Sånt blir jag förbannad på...

En annan sak som gör mig förbannad är det att det skulle vara synd om tjocka människor. Att det skulle vara någon slags sjukdom. Visst det finns tjocka människor som det är synd om, som har en faktisk sjukdom, men den siffran är ungefär 0,2% har jag läst mig till...

Resten? Ja, jag som jobbar in mataffär ser vad dom här människorna äter. Dom äter rönsaker, lättmjölk, lätt-creme fraiche, lätt-margarin. Ja och så en flaska läsk då, tre stora chockladkakor och en liten påse lösgodis för att visa hur duktiga dom är, då menar jag givetvis varje dag. De här människorna njuter jag av att skämta om. Detär inte det minsta synd om dom. Det är faktiskt bara att sluta. Det finns inget beroende-framkallande i någon av dessa produkter...

Bilden är hämtad ur den brittiska TV-serien "Little Britain"

Handikappade: Att härma hur handikappade rör sig kan ju vara extremt roligt ibland. "Ministry for the silly walks" med Monty Python t ex är ju bland det roligaste som visats i TV. Och nog tycker jag de rör sig lite handikappat ibland i den sketchen. Eller deras "Special Olympics" är ju också sjukt roligt...

Men att medvetet göra narr av en specifik handikappad person (eller annan specifik grupp) enbart med syfte att håna och såra är ju inte roligt, utan bara förkastligt och tokdumt...

Sammanfattningsvis:

Grundprincipen är densamma vart man än går. Jag och många av mina vänner har väldigt ofta morbid humor som grundar sig i de mest sjuka, hemska och ohyggliga sakerna. Vi älskar att skämta om ämnen det råder tabu över. Förintelsen, Nazityskland och judars mindervärde. Håkan Mild, handikappade, feta, homosexuella, Linda Rosing, gamla, döda, moderater har också varit heta skämtämne typ jämnt. Men vi skämtar om det i de grupper där vi vet att ingen tar illa åt sig. Skulle en jude komma in i umgängeskretsen (varmt välkommet!) skulle vi först och främst diskutera saken med personen ifråga och se om den kunde acceptera vår humor. Om inte hade vi fått lägga ner den, åtminstone när juden ifråga vore omkring...

Humor är bland de absoluta bästa sakerna som finns i livet. I stunder av sorg, frustration och förgrymmelse kan rätt humor få oss att le och skratta åt tillvaron igen. Genom humorn tar vi oss igenom de svåraste stunderna (Ni kommer väl ihåg skämtbildernaom “Terrorists win” (Counter-Strike) angående WTC-katastrofen? Skämtet om vilken låtsom spelades när Titanic sjönk?)...

Läkare, obducenter, poliser, ambulanspersonal, begravningsentrepenörer - i alla yrken där människor möter död och sorg använder de sig av den mest sjuka, morbida humor för att klara sig genom arbetet. Det är naturligt, det är en försvarsmekanism. Även utanför arbetet får man ha sin egen humor. Men om den riskerar att skada andra är den gyllene regeln att hålla den för sig själv och de som inte blir skadade av den. Oavsett om vissa saker (Muhammedkarikatyrer) är mindre tabu än andra (Förintelsen)...

Humor handlar om balansgång. Det handlar om att balansera på en lina som ibland är mycket svår se. Ser du den så är du min vän, ser du den inte kanske du ska hålla tyst...

It's all Politics